Jag lyssnade idag till ett föredrag med filosofen Ken Wilber. Föredraget ingick i en serie föreläsningar som kallas ”Beyond awakening” som sänds ut via webben just nu. I början av sitt föredrag introducerar Ken Wilber ett antal stadier som han ser som det andliga tänkandets utvecklingssteg, både i individen och i samhället i stort. Dessa 5 steg är:

1. magisk nivå
2. mytisk nivå
3. rationell nivå
4. pluralistisk nivå
5. integrerande nivå

Han påpekar vidare i föredraget att andra delar av livet också genomgår dessa stadier. Och att samhället som helhet nu nått det rationella stadiet och är på väg in i den postmodernistiska pluralistiska eran. Men, säger han, den institutionaliserade andligheten i samhället har till stora delar fastnat på den mytiska nivån, där man förväntas tro blint på den egna religionens skrifter. En nivå som blir protektionistisk till sin natur eftersom ett försanthållande inom den egna sfären alltid leder till att andra religioner måste ”ha fel”.

Vidare säger han om den femte nivån att denna är den enda som i sig själv förmår innefatta de andra nivåerna. Alla andra nivåer utesluter sanningsanspråken i de föregående och förmår inte förstå de efterkommande som något annat än flum eller ytlighet. Men den femte nivån kan se korn av sanning i alla de föregående stegen och integrera en större helhet.

Uppställningen är intressant och reser många följdfrågor och tankar. Finns där en motsvarande emotionell mognadsprocess i människan som löper via symbiosens magi in i sagornas värld och 12 åringens bestämda rationalitet, som förhoppningsvis utvecklas in i en mogen och öppen ungdom och kanske någon gång integrerar magin och sagan tillbaka in i den visa människan? Och följer isåfall den andliga utvecklingen den emotionella om den bara får tillåtelse? Eller kan kanske en rigid religiositet förhindra den emotionella utvecklingen, genom skuld och rädsla?

Ibland tänker jag att kyrkan som institution håller oss kvar i ett infantilt stadium. Att släppa fri den enskildes andliga utveckling blir skrämmande och därför finns tanken om synden – inte som en jordnära verklighet i varje människas liv, utan som otro inför uppställda dogmer – som en lätt utväg att slippa se andra växa och därmed också slippa se sina egna hinder för utveckling i ögonen. Uppfostringsmetoden är lik den man kan förfalla till att använda på barn i lägre skolåldern – utvisning ur gemenskapen och skamstraff. Redan på det rationella stadiet slutar dessa metoder att fungera. Där krävs argument och kunskap. Var det kanske detta som hände i Europa under upplysningstiden? En allt större skara bildade människor valde att inte längre skrämmas av helvetet och djävulen.

Hur kan nu kyrkan finna vägen vidare ut från de återvändsgränder man så lätt faller in i? I vår debatt i Svenska kyrkan idag tycker jag att man lätt kan läsa in alla dessa nivåer. Där finns de bibeltrogna, även om de i just vår kyrka är en minoritet. Där finns alla de som är teologer och som söker rationalitetens vägar genom papyrusrullar och grekiska originaltexter. Där finns de som vill öppna upp kyrkan för det postmoderna tankebanorna, som vill föra religionsdialoger och förändra gamla strukturer kring samlevnad och könsroller. I ett ständigt ordkrig diskuteras och debatteras nya och gamla frågor. Och visst kan man skönja oförståelsen där i debatterna.

Men finns där också de som balanserar och integrerar i debatten? Finns de som utgår från det femte steget? Och om de rösterna finns, finns där också möjlighet att ta in deras klokskap och förstå att de utgör profetiska röster idag.

Igår handlade evangelietexten om en av de svåraste nötarna jag har haft att knäcka inom kristendomen. En text som så ofta handlat om kristendomens exklusivitetsanspråk. I en dualistisk världsbild själva skiljelinjen mellan rätt och fel i mången retorik. Måttstocken på om din gud är den rätte eller om du hamnat på avvägar. Och bilden framför oss målas upp som ett vägskäl där det står ”Farliga vägar” på ena skylten och ”Jesus” på den andra skylten. Och så går vi där – så gott vi kan och klarar av det – alla människor av god vilja på den smala knaggliga vägen med namnet Jesus.

Det vänder sig i magen av en sådan tolkning. Dels av tanken på alla människor av god vilja som inte vill tillkännage att de går på den trygga goda Jesusvägen. Men deras liv visar något annat. Dels naturligtvis av den självklara motsatsen – alla de som påstår sig ha funnit den rätta vägen, men som lever livet i trångsynthet och fördömanden. Hur kan detta ens likna att följa Jesus, undrar jag stilla då.

Men igår, helt utan förvarning öppnade sig en annan tolkningsmodell av dessa Jesusord, som så ofta gör när man vågar lämna den dualistiska världsbilden därhän för en stund och gå in i helighetsmysterierna. Jag ska göra ett försök att förklara min modell. Först texten:

Joh. 14:6
Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Bilden som kom för mig var min egen livsväg. Den väg bara jag beträder. Från livets gryning till dess avslut. Min individuella livsväg. Mina val, mina misstag, mina olater och förtjänster. Händelser som färgar mina dagar för en stund eller för resten av livet. Små, små vägskäl som avgör fortsättningen. Och mötesplatser där andras väg korsar min för en stund. Jag ser så tydligt att våra andliga vägar är olika, våra livsval likaså. Och med ens hör jag Jesusorden som en beskrivning av självaste underlaget. Av fenomenet väg. Inte ”den vägen, men inte den”, utan just sinnebilden för ordet väg. Det är det Jesus säger till mig: ”Stegen är dina, kraften är din, men jag är det underlag på vilket du fäster dina fötter. Jag, Gud är själva marken du beträder.”

Det är befriande som bild, eftersom prestationen faller så pladask inför den tolkningen av vägmetaforen. Oavsett hur jag väljer mina stigar över denna inkarnerade (skapade) jord så är det gud jag beträder. Det enda jag kan frångå är medvetandet om detta. Jag kan lämna mig själv och stänga in tanken i ångest och ensamhet, men likaväl är det Gud själv jag beträder i varje steg. Befrielsen är att våga se detta.

Likaså sanningen. Sanning är icke heller något rätt/fel med förtryckta svarsalternativ. Sanning är att se. Att få gåvan att i vissa ögonblick förstå lite djupare. Älska mer innerligt. Återigen: vågar jag släppa den dualistiska världsbilden blir också sanningen en nådens gåva och prestationen faller.

Livet till slut. Det är lätt att se livet nu om våren. Det obändiga växande livet. Särskilt efter en vinter som denna förstår vi så lätt att liv är nåd. Vi har inte som människor makten att skapa liv. Vi kan gynna det eller släcka det, men livskraften i sig är alltid nåd. Måhända är detta den lättaste metaforen att ta till sig av de tre Jesus använder sig av i den här texten. Kanske kan vår uppenbara maktlöshet inför döden och livet ge oss de perspektiv vi också behöver för att se nåden i vår livsväg och i vårt sanningssökande?

”Ingen kommer till fadern utom genom mig”, avslutar Jesus den här texten. Ord som ofta används som tillhygge mot andra religioners visdom och sanningssökande. Måtte vi hoppas att detta inte var Jesus avsikt. Jag väljer iallafall att läsa det på följande sätt: ”När du i ditt sökande når Gud, så har du alltid mig med.” Visserligen är det fortfarande stora anspråk från snickarsonen från Nasaret, men det är inga dualistiska exklusivitetsanspråk, utan en förståelse av livets väsen. Med andra termer kan man kanske skriva det som: ”Man når inte, under jordelivets förutsättningar, till den djupaste andligheten utan att acceptera och våga se inkarnationens realitet.” Och detta blir Jesus ord till mig- denna vårsöndag i April.

Jag är marken där du sätter dina fötter. Stenen som möter din skosula. Gräset vid kanten och alla gula tussilago. Varthän än dina steg för dig så finns jag där. Bär dig på de stigar du väljer att gå.

Jag är drycken som möter din torra strupe. Kraften som får dig att orka gå vidare. Jag är ljuset du ser när allt plötsligt klarnar. Jag är vissheten som får ängarna att sjunga, blåsippan i dungen.

Jag är den nalkande våren. Hoppet om grönska och sommarn som kommer. Jag är luften du andas och näringen ut i varje liten cell i din kropp. Jag är det spirande nya som gjutits i ditt inre. Jag är rörelsen i ditt sköte.

Du behöver inte tro mig. Men tro på att vägen bär dina steg, att sanningen finns där inom dig och att livet brister ut i ännu en glädjetid. Av nödvändighetens nåd.

Evangeliet enligt Matteus kapitel 16, vers 21 – 23

”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Jag vet inte om det är för att jag hört det i min barndom eller för att jag skapat bilden själv, men den här texten känns obehaglig. Min första spontana tolkning är nämligen den att djävulen själv farit in i Petrus för att fresta Jesus från att utföra det uppdrag han fått av Gud själv. Jag vet att tolkningen är destruktiv och att den får mig att må illa.

Jag funderar lite över hur man har skapat den här till synes helgjutna bilden av Jesus som den lidande tjänaren. Hur man hela fastetiden har valt att väva samman texter som verkar peka åt samma håll. Texter som bekräftar varandra i ömsesidighet. Inte för att de i grund och botten har med varandra att göra, utan bara för att man år efter år har lagt dem vid varandras sida för att de just ska förstärka varandra och ge varandra legitimitet. Och hur svårt det sen är att frigöra dessa texter från greppet de håller varandra i.

Man kallar det kyrkans tradition. Och därmed ger man det extra legitimitet bara i det faktum att man gjort så i 1000 år eller så. Men hur många av oss vet egentligen att den försoningslära vi håller för självklar egentligen är en produkt av en medeltida teolog och filosof vid namnet Anselm of Canterbury.? Man förutsätter ett syndafall som skulle orsakats i människans barndom som gjort Gud så vred att endast ett människooffer kunde återupprätta kontakten mellan Gud och människan. Alltså kom Jesus för att lida det yttersta lidandet på ett kors för din och min skull.

Jag köper inte den försoningsläran. Jag har brottats i många år med den nu. Och för varje närstrid i ämnet blir jag alltmer säker på att själva bilden av Gud och bilden av Jesus som förmedlas i den är destruktiv. Destruktiv för mig som människa och för samhället som helhet. Att den bibehåller allas vår önskan att få vara omhuldade offervarelser i ett samhälle där den som kan uppbåda kraft att uppvisa störst utsatthet avgår med seger. Att ta Jesu kors blir alltför ofta att välja lidandevägar som inte hjälper vare sig oss själv eller människor i vår närhet. Jag tror inte detta var avsikten heller i den uppmaningen från Paulus.

I torsdags fick jag en ledtråd i en pytteliten insändare i Kyrkans tidning. En Annika Spalde, som jag inte vet något om i övrigt skrev på tre spalter om ett alternativ till den offerlammstanke jag lärt mig leva med under hela mitt liv. . En befriande liten debattartikel som man får anta kommer att gå obemärkt förbi. Men det gjorde den inte hos mig.

En fråga jag ställt mig är hur jag kan kombinera samman mitt eget behov av att fullt ut få ta ansvar för mina egna handlingar och mitt eget liv som människa, med en tanke på att någon tar all min skuld ifrån mig. Det är så lätt att som människa välja enkla vägar ut ur sin ansvarighet. En som skriver om detta på ett bra sätt är Derje Samad som på sourze skriver om hur hon vaknar upp ur feminismens tankar. Istället för att våga se hur mina små och stora val i livet faktiskt leder till önskade eller oönskade resultat så väljer jag olika intellektuella modeller för att förklara bort mina misslyckanden. Könsmaktsordningar, kyrkans hierarkiska strukturer, otur och slump. Även religionen i sig kan på det viset användas som ”spiritual bypassing”.

En erfarenhet många andliga traditioner delar och som bibeln och kyrkans tradition också beskriver är den hur att träda in i sin ansvarighet, att våga se sina demoner rakt i ögonen, att våga se sina misslyckanden i vitögat leder till en fördjupad förståelse och en befrielse från smärtan i erfarenheten. Det som kristendomen kallar förlåtelse. Den andliga vägen innehåller många sådana utmaningar att ta sig över. Och aldrig blir man färdig eftersom den väg man beträder är ens egen själ. Men den personliga erfarenheten visar oss tydligt att varje sådant övervunnet hinder öppnar helt nya världar på andra sidan.

Som jag ser det så var också detta Jesu väg att gå. I frestelserna i öknen, i mötet med de många människorna och i det slutliga ultimata provet: att övervinna själva döden. Jag tror han gick vägen med insikt och styrka, inte som ett plågat offerlamm. Han gjorde det för att gå före, inte för att ersätta våra egna livsvandringar.

Petrus kommentar till Jesus i texten ovan är så mänsklig. När någon i vår närhet vill gå nära sina demoner skrämmer det oss ofantligt, eftersom vi djupast sett vet att dessa demoner också är våra. Vi skyddar oss själva genom att ge sken av att skydda dem. Som Petrus när han säger: ”Något sådant skall aldrig hända dig.”
Om man nu antar att Jesus är den styrka som vet att han måste möta också denna demon i sitt inre, så blir hans skarpa reaktion förklarlig och självklart inte vänd mot den intet ont menande Petrus. Snarare vänder sig Jesus till den inre röst som så lätt vill leda oss bort från vårt inres skarpa möten. Däri ligger frestelsen. Att vilja lägga skulden på något yttre. Att vilja ha ett offerlamm. Att vilja ha strukturella förklaringar för personliga dilemman.

Att ta sitt kors och följa Jesus blir i den här kontexten – i det här sättet att formulera en försoningslära för vår tid – att i styrka och tillit våga varje möte med sina egna demoner. Att se sin synd, eller sitt lidande, om man väljer de orden. Att nå befrielsen bortom de knutar man skapat i sitt inre, vilket vi kan kalla försoning och förlåtelse. Det är en teologi bortom offerlammet som jag skulle önska oss alla. Kanske en teologi man länge ägt och förvaltat i andra kyrkor än min. Men även i min Svenska kyrka finns spillror av kartan kvar. Man måste bara finna dem.

Jag är låg just nu. Ja, ni vet sådär orkeslös, som om allt pyst ur en. Det är ju onekligen sånt som händer med jämna mellanrum att energin, initiativkraften och viljan byts mot resignation och trötthet. Kanske mänskligt, kanske helt normalt i vår intensiva, moderna tillvaro. Då behöver man vila, dra sig undan. Krypa in i skalet en stund och ladda batterierna. Ja, metaforerna är många och jag tror att de flesta känner igen sig.

Men jag har funnit ett mönster i detta. Det är oerhört intressant. Jag har kunnat se över årens lopp hur jag – som den kreativa konstnär jag är – förlorar mig totalt i en idé och arbetar hårt med den. Eller en idé förresten? Oftast är det många bollar jag håller i luften samtidigt och som alla gläder mig och ger mig energi. Och när man är i spiralens uppgång är det så lätt att lägga på nya projekt. Att vilja ännu mer. Det går ju så bra. Och att projekten känns lyckade gör att man får mer energi till ännu fler projekt… Jag har ju under årens lopp lärt mig att bli försiktigare. Det är ju tur man mognar. Och stora kraschar förr kanske mer bytts ut mot sådana här små dippar. Inte så allvarligt. Lite vila bara, sen är man på banan igen.

Men nu till det intressanta: mitt mönster. Jag tror inte längre att detta handlar om hur mycket arbete det faktiskt handlar om, utan om graden av identifikation med arbetet. Detta är en ständig ego-fälla för mig, som den duktiga flicka och potentiell arbetsnarkoman som jag är. Jag knarkar mina projekt med andra ord. Njuter mina egna lagrar. Och får de klassiska missbrukssymptomen: toppar och dippar.

Söndagens evangelium är inte av den lättsmälta sorten:

Evangeliet enligt Lukas kapitel 17, vers 7 – 10
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Så lätt det är att läsa en sådan text som ett utifrån kommande krav. Plikten i att vara den altruistiska tjänaren, som utan egen vinning tjänar en obarmhärtig herre. Ett gammalt svenskt statarsamhälle där man hade att åtlyda och böja sig för herrskap och rikemansfolk. Har vi inte vuxit ur detta? Jag ville ärligen inte alls ta mig an den texten. Men sen satte jag den i spegling mot Jesus som bryter ax på sabbaten och näsvist säger till Fariseerna: ”Människan är inte till för lagen, utan lagen för människan”. Och då bröt ovan nämnda perspektiv fram.

För att leva i min potential utan att tappa kontakten med min innersta kärna och utan att snurra in mig i det narcissistiska egots bortvändhet från både Gud och världen, så kan just tjänarperspektivet vara mig till hjälp. Inte som maktsymbol, för inför Gud är alltid tjänarrollen en frivilligt påtagen roll som inte har med yttre makt och status att göra, vilket exemplifieras väl av Dag Hammarskölds ”Vägmärken”. Utan snarare som ett sätt att tömma sig själv för att kunna ta emot kraften, nåden och kreativiteten och sen leva sina gåvor fullt ut.

För att fullt ut förstå detta måste man inlemma orden stolthet och ödmjukhet. Utifrån ett egobaserat perspektiv får de orden en helt annan klang, men ur den tjänande människans synvinkel blir de båda en gåva. Och detta är, som jag ser det, utmaningen i dagens evangelietext. ”Hur kan jag utföra mitt arbete i stolthet och ödmjukhet, så att det bidrar till att bygga relationer till Gud och medmänniskor, snarare än att avskärma mig från desamma”.

När man inom sig knäckt den paradoxen så tror jag att man kanske kan instämma med Luther att frälsningen ligger i nåden och att tjänsten följer därpå. Men jag har en bit kvar till dess jag. För jag dippar ju idag.

Idag tänker jag inte skriva någon ordinär predikan. Temat för dagen är Jesu dop i Jordanfloden och duvan som sänker sig över honom. Hade kanske varit roligt att förkovra sig i men jag har inte haft den tiden. Därför tänkte jag istället berätta lite om själva idén bakom mina predikningar och hur jag kommer fram till dem. Kanske lite om hur min form av meditation fungerar i allmänhet. Och lite visioner om hur jag tänker mig det teologiska samtalet, som faktiskt har fått en liten trevande början på den här bloggen i era läsarkommentarer.

Jag började med Ignatiansk meditation för snart 1, 5 år sedan. Tekniken är i grunden mycket enkel. Man läser en relativt kort text (ungefär lika lång som en predikotext) och försätter sig sedan i meditation, eller djup bön kan man också kalla det. Som jag förstår det hela så är den lyssnande meditativa bönen och det som kallas flödesmeditation i princip samma tillstånd. Skillnaden är kanske att medan icke-troende går in i självet, så söker jag mig bortom självet till ett möte med det gudomliga i min meditation. Jag visualiserar och söker kontakt med ett annat subjekt. Jag ber om insikter och vägledning.

Under mina meditationer kan många olika saker hända. Antingen blir det bara en lugn och stilla stund utan några större aha-upplevelser kopplade till sig. Också detta är en stund av nåd att ta tillvara. Vid andra tillfällen kan meditationen bli en intensiv drömlik bildsekvens som jag behöver skriva ner för att förklara för mig själv. Vid ytterligare andra tillfällen kan jag fastna i en enda Koan-lik paradox som mot slutet av meditationen uppenbarar sin sanning för mig. Kanske löser jag ingenting utan fastnar i mina snurrande tankar. Kanske kommer svaret till mig under något annat tillfälle. I bilen, på Ica eller när jag just ska till att arbeta. Vilket av dessa som det blir är inget jag kan styra över – vad jag nu vet – och säkert inget man bör styra över.

Jag har under tiden som jag mediterat skrivit ner mina bilder och annat i poesiform, ett språk som är känslomässigt enkelt för mig att uttrycka mig i. Sen har jag också resonerat mycket tillsammans med min make och min andlige vägledare kring det som kommer fram ur bönen. När sen båda uppmuntrade mig att börja skriva ner mina tankar växte ett frö, som mynnat ut i den här bloggens tema.

Ambitiös som jag är tänkte jag först försöka skriva en predikan för varje evangelietext under året. Men redan nu i julhelgen insåg jag att jag inte hann förankra så många texter som där var, och att predikningar skrivna ur enbart intellektet tedde sig ointressanta. Jag valde alltså att skriva enbart på de texter som gav mig något att skriva om. Jag har dock mediterat över alla texterna.

Min förhoppning med att publicera mina predikningar i en blogg och inte bara skriva dem för byrålådan är inte att ”omvända” någon, eller söka berömmelse för mina stora visioner. Jag skriver bara ur mitt eget psyke och är mycket medveten om att det som är uppenbarelser för mig blir en kryptisk obegriplig utsaga för en annan. Detta är bibelns och trons stora gåva. Det handlar inte om vad som är sant och vad som är falskt ur någon typ av historicitet, eller vetenskap. Det handlar om verktyg och grobarhet i mitt eget sinne. Men jag vet också, utifrån när jag själv hör andra predika och när jag läser goda böcker, att utifrån en annan människas erfarenheter kring det gudomliga kan delar av mig själv väckas till nytt liv och jag kan våga hoppas och våga söka själv.

Visionen vore ett nätverk av predikobloggar som med stor respekt lyssnar, frågar och samtalar om skribenternas erfarenheter. Inga polemiska debatter om exegetik och ”rätt” tro, det finns det utrymme för på andra platser. Predikan kan inte bara vara teologernas område. Det behöver finnas plats för det teologiska samtalet – samtalen om gud och gudserfarenheten. Jag tror dessa samtal var levande på Jesu tid, då när han steg ned i Jordanfloden. Om så inte vore så skulle aldrig berättelsen om hans dop ha förts vidare, tror jag. För detta krävdes att det fanns öppna sinnen som lät sig se och lät sig våga tro på det som de såg. Sinnen som vågade tala med varandra och jämföra ”Såg du det jag såg?”. I dessa samtal växte evangeliet fram. Låt inte vår tid glömma denna konst. Skriv hos mig och med mig! Och om du inte vill eller vågar det – skriv för din byrålåda.

Tema: Guds härlighet i Kristus

Johannesevangeliet 8:12
Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”

Jag fick en intressant Koan igår av maken: If you meet the Buddha, kill him. (Linji). Vi kom att prata mycket kring denna igår och om det här med att döda sina Kristusprojektioner, som skulle kunna vara motsvarigheten i en kristen kontext. Jag har ju förut i en predikan nämnt det här med att göra upp med sina bilder, för att bättre kunna möta en sannare bild av verkligheten, som sedan också den måste avrättas. På det sättet har man möjlighet att i sitt eget inre mer och mer närma sig sanningen i den mån den är avsedd att uppenbaras för en människa. Närma sig ljuset kanske man skulle kunna säga med dagens texts allegori.

Vi fann i våra samtal igår konkreta exempel på dessa ”Kristusbilder” som psyket härbärgerar. Jag fann till exempel den auktoritiva kristus, som med makt och förakt tvingar till underkastelse och hindrar mig från att våga leva mitt eget liv i frihet. Den kristusbilden, som jag bland annat läser i texten om tempelrensningen i Söndags (vilket inte betyder att det är den bilden som är den enda som förmedlas, bara den jag läser), är inte en konstruktiv bild för mig att bära på. Den återspeglas i en stark auktoritetstro som destruktiva människor i min närhet tillåts nyttja mot mig. Alltså har jag i och med att jag mött denna bild av kristus i mig själv också möjlighet att korsfästa den bilden.

Med ens blir då textsnutten: ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led” ur Jesaja begriplig ur ett helt annat ljus och nattvarden kan också få en tydlig innebörd för mig. En kristus som går i döden och uppstår i ny gestalt blir något som sker i mig dagligen, när jag låter det ske. Och texten ovan, som är dagens evangelietext blir för mig uppenbar. Det handlar inte om en lykta som lyser vägen svagt framför mig och jag som ängsligt promenerar efter. Det handlar om en möjlighet att via kristi död nå djupare in i det inre ljuset, som är sanningens uppenbarelse.

Så min utmaning till var kristen medsyster och broder blir då: Om du möter Kristus – döda honom.

Tema: Guds hus

Jag är uppväxt i kyrkan. Man brukar säga så om man tillbringat en viss procent av sin barndom inom en kyrklig verksamhet. Som prästbarn gör man väl ofta det, så kyrkan är min andningsluft kan jag säga utan att jag ljuger. Kyrkans språk är fäst i mig, kyrkans bilder formar stora delar av mina uppfattningar och den kyrkliga musiken är den som berör mig allra djupast, både positivt och negativt. Jag vet att jag i och med detta tillhör en mycket liten skara människor och att mina upplevelser av kyrka och kyrklighet inte kan sägas representera så många andra än just mig och kanske några andra prästbarn ur 70-talets mylla.

70-talet var Jesusrörelsernas tid i kyrkan. Och sommarkyrkans och bibelvisans tid. Det fanns starka rotfolksrörelser inom den kyrka jag växte upp i som drev rättviseprojekt och mudimums- grupper. Kyrka var vänster då. Alternativa rörelser och våga vara emot. På sätt och vis en befriande fläkt. I den kyrka där jag tillbringade min tid fanns också parallellt med detta den liturgiska förnyelsen. Och i spännvidden mellan högmässa och bibelvisa, kaftan och gitarr på stränder som kryllade av blodiglar tog mina första religiösa erfarenheter form.

Med denna bakgrund är det så lätt att tänka att kyrka och kommers inte hör ihop och att kyrkan definieras utifrån just sina sociala anspråk. Det är också min första ryggmärgsreaktion när jag läser den här texten:

Markusevangeliet 11:15-19

De kom till Jerusalem, och Jesus gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. När det blev sent lämnade staden.

Men idag tvingar jag mig djupare ner i tanken. Det som såldes i templet var ju ägnat åt människornas bön och andakt. Det såldes offerdjur och växlades in offergåvor. Kommersen i templet var en del av den religiösa miljö som judarna byggt upp under ett stort antal år och som de allra flesta vant sig vid att acceptera. En skrikande och gormande Jesus i denna miljö är väl inte direkt en bild av en fromhetslärare som känns lätt att ta till sig.

Det uppenbara lagret härefter är ju att fråga sig om ilskans natur. Finns det ilska som är befogad? Ja, är det självklara svaret på detta. Eller kanske snarare: Ilska är känsla som kommer djupt inifrån oss och har ett ärende. Den är alltid värd att tas på allvar. Men nästa fråga är inte lika lätt att svara jakande på; Finns det tillfällen där ilskans våldsamma uttryck i aggresion har ett egenvärde och bygger upp mer än det skadar?

Varför valde Jesus (om man nu förutsätter att berättelsen speglar en verklig händelse) att agera på detta kraftfulla sätt? Han kanske vann några fler anhängare, men skapade definitivt fler fiender mot sin person genom sitt agerande. Någon förändring torde hans manifestation inte ha åsamkat. En kvalificerad gissning utifrån mänsklig erfarenhet är väl att handlarna och kunderna kände sig olustiga under resterande delen av dagen, men redan nästa dag hade ersatt det som sparkats sönder och efter några dagar hade händelsen glömts av (med undantag från dem som författade Markusevangeliet förstås).

Vi fick ett julklappsspel här hemma som heter ”Svea rike”. Där har man möjlighet att investera i handel, i jordbruk eller i kultur och vetenskap. Man ökar sina landområden och samlar pengar. Men när slutpoängen ska räknas samman så räknas den i anseendepoäng. I status med andra ord. Det spelet i relief mot den här texten gav mig en liten aha-upplevelse.

I nästa läsning av texten fastnar min blick över den här meningen: ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk?” Och jag tänker att mammon inte bara handlar om pengar. Med saluförningen i templet och kodningen av vad som är ett fint offer och vad som är billiga fattigmansoffer så skapades troligen hierarkier i samhället. Graden av offergåva man bar över tempelplatsen och val av klädedräkt kanske speglade den urgamla broderstriden mellan Kain och Abel, där Kain såg och förstod att det han kunde ge inte var lika mycket värt i ”guds ögon”. En situation som ledde till bibelns första mord.

Förlängningen av den tanken ger vid handen att det kanske inte är just kommersen i sig som startar Jesu ilska.
Kanske är det just segregeringen som själva systemet underhåller och förstärker. Allienationen av människor som så väl skulle behöva möta templets innergård. Och jag tänker att här har vi system som vi så lätt gör oss blinda för även i den kyrka jag växt upp i. Vi bygger våra värderingssystem med så fina trådar att de inte blir synliga för oss, men för dem som söker oss utifrån så blir väven en mur av uppförandekoder och praxis som hindrar mänskliga möten med det gudomliga. Och då tänker jag att det kanske vore på plats med en liten tempelrensning även ute i våra församlingar. Inte i bokbordet eller vid ljusbäraren, som det så ofta skämtas om, men en grundreflektion kring hur vi ”inomkyrkliga” hindrar ”alla folk” att bruka bönens hus.

Nästa lager i min cirkeldans kring texten leder mig in i jaget. Om jag är templet som behövde vara en bönens plats för alla folk. Vad är då mina duvstånd? Vilka stolar och bord är det min ilska ropar efter att få välta? Vad är det jag behöver släppa taget om innan jag går över min tempelplats?

Och jag tänker att rädslan för den yttre aggresionen blir en rädsla för min egen inre ilska och att den rädslan är det som hindrar mig från att rensa bort alla hinder. Kanske är ilskan själens dammsugare som vi måste låta vara igång ibland, för att på ett kontruktivt sätt frigöra vår inre tempelplats.

Jag måste nog innan jag börjar denna min julnattspredikan, som baseras på julevangeliet, vidstå att jag under många år tvivlat på sanningshalten och relevansen i den här berättelsen. Att i princip inga andra berättelser om Jesu barn och ungdomsår skulle sparats, men att just denna kan återberättas på detaljnivå, tyder på att stora delar av den är en konstruktion. Bibelforskare själva diskuterar huruvida ett stjärnliknande himlafenomen kunde funnits just vid den tiden och åren för skattskrivningen debatteras allt som oftast. Tiden för Jesu födelse brukar då hamna någonstans mellan år 7 f kr och 4 e kr. Ändå är detta kanske den allra mest spridda bibelberättelsen. Och människor vallfärdar alltjämt till kyrkorna år efter år för att få lyssna till just den här sagan, efter Ferdinand och Karl-Bertil Jonsson. Så något måste den ju ändå ha att säga oss?

Jag har under det senaste året brottats ganska mycket med just min bild av Jesus. Jag har läst ett 10-tal böcker i ämnet: allt ifrån Lena Einhorns ”Vägen till damaskus”, via Roger Viklunds ”Den Jesus som aldrig funnits” till kristendomskritikens huvudman Michael Baignets ”Jesusskrifterna”. I dessa böcker läggs den ena spännande huvudbrytande teorin efter den andra samman. En del genomarbetade andra mer spekulativa.

Det som slagit mig allra mest när jag läst alla böcker är hur ingen av alla författare jag läst – kristna, judiska eller mer nyandligt orienterade – har klarat sig undan Kristusgestaltens dilemma; att vilja måla bilden av Jesus Kristus på ett sätt som överensstämmer med mina egna värderingar. Inte ens Roger Viklund, som med stor ihärdighet försöker bevisa att Jesus INTE funnits klarar den uppgiften. Det verkar finnas en styrka i arketypen Jesus, som binder författarnas tolkningar. Jag vet inte hur det går till men jag antar att om jag skulle försöka beskriva Jesus för någon idag så skulle också jag falla på det greppet.

Vad jag däremot kan göra i mig själv och som jag tror att min ande pressade mig till i somras i detta ihärdiga läsande, är att genomleva Jesu liv i mitt eget. Jag kan föda honom om julen. Inkarnera ordet i mig. Jag kan incorporera hans lära och jag kan korsfästa honom och döda honom i mitt psyke.

Det måhända låter makabert, men nyckeln till det förfaringssätt jag föreslår är just Jesusgestaltens starka arketypiska kvaliteter. Om jag tänker mig Jesus och skapar en bild kring hans person, så har jag nått fram till ett mänskligt ideal såsom jag förmår begripa det där jag befinner mig just nu. Detta ideal kommer att spegla en stor del av mitt psyke, såsom det ser ut idag. Och av det kan jag lära känna viktiga delar av mig själv. På det viset kan arketypen Jesus vara till stor hjälp. Men för att nå längre i relationen med sig själv, Jesus och andra måste man sen lära sig korsfästa och döda bilden av Jesus i sitt inre.

Om man lever i en nära relation till en annan människa så lever man bortom sina bilder av den människan. Bilder av andra är förhållningssätt vi tar på oss för att vi ska lära oss att förhålla oss till en annan. ”Hon är en vänlig människa. Henne litar jag på”, är en bra första modell för att inleda en vänskap. Men i den levande relationen kan bilden av den andre bli ett hinder för en fördjupad relation. ”Den snälle” kan plötsligt göra något oväntat som känns ovänligt. Och i den situationen ställs bildbearbetningen (eller projektionen) på sin spets. Vågar jag se att den här människan jag släppt in i mitt liv är fullt ut mänsklig. Med fördelar, nackdelar, humör, trötthet och kort stubin? Inför detta alternativ väljer en del människor att istället måla den svikande parten i nya mörkare färger. Istället för mötet så målas en ny bild upp i psyket.

På samma sätt föreställer jag mig att man kan förhålla sig till Jesus. Om jag tillåter bilden av Jesus att gå i kras, så blir relationen till Jesus fördjupad. Och därmed också relationen till mitt eget arketypiska ”goda” jag.

Länge hade jag svårt att finna det där de talade om i kyrkan. En Gud som kommer ner till jorden och ”blir som vi”. Inga änglar sjöng väl min födelses ackompangemang. Inga herdar gick över fälten gör min skull. Vid min BB-bädd fanns inget guld och ingen myrra. Julberättelsen blir en berättelse på distans. Nu, när berättelsen är död för mig, hållen för en myt, så kan jag se århundraden av människors tankar om födelse, makt och ära inbyggda i berättelsen. Jag kan se vår kollektiva längtan om att få inkarnera gud i oss som det lilla gråtande barnet vi alla en gång var. Jag kan se drömmen om speglande ögon, som det lilla barnet bär. Och varje moder, varje fader och varje barn kan hitta sin plats i krubbans stilleben, där utrymme finns för att föda, göda och döda de projektioner som bygger vår verklighet.

Då känns det inte underligt att tänka sig de stora skaror som gästar våra kyrkor under jultiden, trots att berättelsen nog är ett hopplock av drömmar och visioner.

Luk 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.

Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”

De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Tema: Herrens moder

Eja Mater

Det var med förfäran hon såg på stickan. Två heldragna streck fyllde det lilla fönstret. Under henne öppnades ett hål. Ett hål där hennes framtid lades i ovisshet.

Liv känns. Har man inte upplevt det kan man inte veta, men hon kände det nu. Man vet. Strecken hade bara blivit en bekräftelse på något hon redan visste. Vad skulle han säga. Hon bet sig i läppen och tänkte tanken att hon inte skulle berätta, men hur skulle hon kunna låta bli? Om hon inte övergav honom och sin barndoms by för alltid, så skulle han få veta. Hon måste berätta.

När svåra beslut ska tas snurrar huvudet runt som i en karusell. Ångest red hennes nätter. Under dagarna låg en surrande oro som en filt över alla hennes perceptioner. Hon måste ta beslutet. Hon måste agera utifrån vad hon visste nu.

När ängeln trädde in i rummet skrek hon till.
- Var inte rädd, sa gestalten

Men hur ska man inte vara rädd, när allt som varit den senaste veckan var just rädd. Rädd för vad som skulle hända, rädd för livet i magen, rädd för döden där bortom. Rädd för att någon skulle upptäcka hennes hemlighet när hon kräktes bakom huset efter frukosten.
- Du ska bli mor
- Jag vet. Hur vet du det?

Ängeln log mot henne. Han lade sin hand mot hennes mage och hon kände hur kroppen fylldes av kraft. Sedan lämnade han henne. Hon kände hur rummet fylldes av visshet. Ja, bättre än så kunde hon inte uttrycka det. Som när stormen stillar sig och värmen som kommer inifrån får ett tillfälle att blomma utåt, framåt och uppåt. Josef fick säga vad han ville om saken, men nu visste hon, vad hon skulle göra.

Sakta tog hon ett papper ur sänglådan. Hon ville skriva ner det här hon just upplevt. Var det en dröm? Hon visste inte, men ur hennes penna flödade en sång. en lovsång till ett liv som plötsligt var större och närmre än hon någonsin förut förnimt.

Den här berättelsen skrev jag för snart 2 år sedan efter ha läst en befriande krönika av Göran Graider. Jag minns inte nu vad han skrev, men det handlade om bebådelsen och trovärdigheten i den berättelsen. Andemeningen var väl ungefär att det lika gärna kunde varit så att en romersk soldat var pappan, men att det inte förtar Jesus inflytande på historien och på oss enskilda människor.

Man vet väl aldrig riktigt varför man försonas med saker, men när man gör det minns man hur det kändes. Och i mötet med Göran Graiders ord så befriades Mariagestalten för mig. Hon blev i sin sårbarhet möjlig för mig att identifiera mig med. Hon gick från att vara den väna jungfrun till att bli en kvinna med styrka, mod och karaktär. Hon levandegjordes för mitt psyke som en trovärdig arketyp.

Jag hade några trevliga kvinnor från Jehovas vittnen hemma häromveckan. Vi talade om bibeln eftersom de funnit det intressant och trevligt att jag gillar att samtala om just bibeln. Vår syn på texten skiljer sig naturligt ofta åt och också vår syn på bibelns ”ärende”. Jehovas vittnen har en relativt bokstavstrogen syn på bibelordet och ser den som Guds egenskrivna brev till mänskligheten och den äldre damen ondgjorde sig över samtidens otro. ”Människor skulle väl inte tro på bibeln ens om man hittade Noaks ark precis på den plats det står att den finns”, småfräste hon.

Jag ställde då undrande frågan om tro och försanthållande var en och samma sak för henne. För mig är det nämligen nästan motsatser, sa jag.

Ett försanthållande är för mig tydliga vetenskapliga indikationer på att man kan anta att något troligen överensstämmer med den bild man har skapat sig. Tro, för mig är något helt annat. Och tro har märkvärdigt lite med just faktainsamling att göra.

Tro är för mig ett navigeringsförfarande. Varje berättelse i bibeln (och förunderligt ofta också andra berättelser) kan lära mig något om mig själv. Hur jag reagerar på berättelsen är en tydlig fingervisare på inre konflikter jag ständigt drabbar mig själv med. Och detta är tanken och metodiken i den Ignatianska meditation, som jag fördjupat mig i de senaste åren.

Varje berättelse har både ett ”jaha” och ett ”aha” inbyggt kan man kanske ha som lekfull minnesregel. Först när man monterat ner sina förutfattade meningar och sin vrede mot utsagan i texten och kan bemöta den med bara ett ”jaha”. När jag kan möta den helt frigjord från inlärda värderingar, först då kan ”aha” uppenbara sig. Som en frid och en visshet. Den svåra delen av detta är inte vissheten, inte ”ahat” utan just det första, att våga släppa alla försanthållanden. Det är verkligen svårt att lära sig att säga ”jaha”. Men om man övar på texter kan man också lära sig att göra så inför andra människor, konflikter i familj och på arbete, knäppa kommunförslag och till och med rena provokationer.

Vad avser Lukas berättelse om Marias bebådelse så är det många, många som haft svårt att nå sitt ”jaha”. Inte konstigt alls, när en stor världsreligion gjort så stor affär av denna lilla berättelse:

Lukasevangeliet 1:30-35
Ängeln sade till Maria: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur ska detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

Och jag tänker när jag läser den nu: Jaha, Maria säger bara att hon aldrig haft en man. Än sen då? Varför har just detta blivit ett mytomspunnet faktum, emedan större delen av texten passerats till stora delar obemärkt i debatten. Så stora emotionella hinder har vi alltså inför dessa 11 ord att allt stannar inför dem. Det verkliga miraklet; barnet, tenderar vi att se på med självklarhet. Ja, det är spännande med människan.

Och för dig som nu undrar om jag ”tror” på den här texten, så kan jag ju avslöja att jag inte helt säkert håller den för sant, men jag falsifierar den inte heller. För mig, personligen är det fullkomligt irrelevant huruvida Maria var oskuld eller inte. Däremot har den unga flickans dilemma berört mina känslor djupt och hennes vånda tillät jag för en stund att bli min, där i läsningen av Göran Graiders spalt. Nu efteråt förstår jag ju att den alltid var min, men att jag i den stunden lät berättelsen om Maria, ängeln och det spirande livet bli en liten station på min navigering. Det räcker – för mig.

Tema: Bana väg för Herren

Matteusevangeliet 11:12-19
Jesus sade till folket: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.”

Jag får många erbjudanden på facebook, där jag har ett konto, om olika typer av grupper. En del av dem kan heta saker som: ”Vi som firar jul till minne av Jesu födelse”, eller ”Vi som inte tror på tomten”. Jag brukar inte gå med i sådana grupper, men deras blotta existens berör mig alltid. Med oro och lite dåligt samvete för att jag inte går med. Ja, jag vet att det kanske verkar irrationellt, men känslor är ju inte så rationella.

Det förundrar mig att människor så ofta använder religion till att skilja ut sig. Att ha som identitet. Det är som man vill ha den där etiketten. För att visa att man är en människa med höga värderingar. Just det att ha högtstående värderingar tror jag kan vara lätt att fastna i. Man vill vara oförvitlig inför andra och sig själv. Och då blir gruppen en så bekväm lösning att ta till. I just den grupp jag valt att omfatta, omedvetet eller av aktivt val, så håller jag mina värderingar som ett pansar framför kroppen. Och man hittar så många orsaker att förakta innanför gruppens starka band. Föraktet är osynligt för mig själv och de andra inom gruppen, men för den som kommer utifrån blir det uppenbart.

När Jesus i texten här ovan talar om Gudsriket och hur vissa söker rycka åt sig det med våld, är det ju en möjlig tolkning att det är just detta han menar. Han visste kanske att religion kan vara hårdvaluta i maktens riksbank. Några kommer att vilja ta patent på tolkningar och fästa anden vid ett antal dokument. Så har gjorts i alla tider och i alla religioner. Så varför skulle något annat hända här.

Men gudsriket, som jag ser det finns inom oss. Som en källa att ösa ur. Som nåd och som befrielse.

Jag vågar tanken att befrielse faktiskt skulle betyda just befrielse från värderingar. Nu vet jag att många hoppar till och att varningslamporna börjar blinka. Och det förstår jag verkligen. Lagen och värderingarna är kryckor som vi människor behöver i all vår ofullkomlighet. Vi behöver få veta att vi inte ska döda andra eller ta andras saker. Och att samhället kommer överens om värderingar och lagar är oerhört viktigt – annars slutar det fungera.

Men i mitt eget psyke, tror jag att jag kan upptäcka en dimension bortom mina värderingar. Ett gudsrike, om man så vill, där omsorgen om nästan inte blir en fråga om värderingar – utan en djupare förståelse om hur vi hör samman snarare än avskiljer oss från varandra. En förståelse som inte grundar sig i ett utsuddande av min person dock. Snarare ett fullkomnande av individualiteten.

Som med alla dessa frågor så måste dessa perspektiv existera samtidigt. Det är paradoxen och i paradoxen vilar nåden.

Och nu känner jag för att parafrasera en del av Matteustexten:

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi har så fin verksamhet här hos oss. Men ni kommer inte. Vi sjunger och spelar och predikar det rena ordet, men ni är inte intresserade av oss. Vad är det för fel på folk nuförtiden? Är det ingen som fattar varför vi egentligen firar jul. Kom och lär er om barnet i krubban. Men ni vill inte. Ni vill bara köpa tomtar och dricka glögg. Varför?”

Johannes är den som inte äter och dricker. Jesus lever som vem som helst. Och inget dera, säger Jesus, duger åt folket. En människas hjärta syns aldrig på hennes yttre handlingar (och paradoxställningen: på frukten känner man trädet). Och en profet tillhör aldrig en grupp.

Att bli ”Jesuslik” tror jag handlar om att just finna sitt eget hjärta. Den egen inre profetiska rösten. Gudsriket som drar fram över världen. Världen inom. Och i det riket är värderingsgrunderna alldeles tysta, men ur den tystnaden växer rättfärdighet och sanning

Och Vishetens gärningar har gett Visheten rätt