Tema: Vaksamhet och väntan

Matteusevangeliet 25:1-13
Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ”Brudgummen är här, kom ut och möt honom!” Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ”Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.” De kloka svarade: ”Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.” Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ”Herre, herre, öppna för oss!” Men han svarade: ”Sannerligen, jag känner er inte.”
Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.

Den här texten förbryllar mig.  Inte för att fem av flickorna slarvar. Att slarva är en en mänsklig egenskap, som vanligtvis inte är något att höja på ögonbrynen över.  Men det som förundrar mig är att flickorna bär på de klumpiga facklorna, och glömmer ett relativt lättburet oljekrus. Borde de inte göra tvärtom? Sen har det också retat mig lite att de så kallade ”kloka” flickorna visar sig vara så ogina. Jag, som ofta slarvat i verkliga livet, vet hur ont denna oginhet gör. Så texten kan så lätt bli en tagg i en sårad flicka som är mitt lilla inre barn. Den här texten hade alltså ett stort motstånd för mig. En utmaning för meditationen med andra ord.

Att ge ut av sin egen kraft till den som ingen har är oftast sedd som en god sak att göra. Och det är det verkligen. Om man har kraften blir delandet en gåva som ger ny kraft. Har man inte kraften blir däremot förlusten dubbelt så stor. Här närmar vi oss  medberoendets gåta. 

Att vara medberoende betyder i vardagligt tal att man agerar följeslagare till en annan individ som har ett beroende eller någon annan typ av problematik. Man söker hjälpa och dölja den andres missbruk. Som jag tänker så är detta medberoendets uttryck och inte dess grund. Medberoendet är en problematik i sig. Tommy Hellsten kallar det i sina böcker om Flodhästar, att vara ”insjuknad i styrka”. Jag kallar det här att dela med sig av olja man inte äger.

Facklan blir i min läsning den egna kroppen. Min individ. Då blir det också logiskt att flickorna bär med sig facklan, men inte bränslet. Kroppen jordelivet ger oss är en gåva att förvalta. Men för att facklan skall kunna brinna behövs den olja som är fördelad för var och en. Och det är inte oginhet att spara på sin kraft. Det är klokskap. Kanske har de oförståndiga flickorna delat sin olja till de som krävt deras glöd på vägen. Vad vet jag.

Vem som är brudgummen vet jag fortfarande inte.

Tema: Frälsningen

Så mycket i vår tid skylls på individualismen. ”Om bara folk inte vore sådana individualister”, säger en person i min närhet och menar på att då skulle det minsann vara mer ordning och reda, människor i kyrkbänkarna och inga sverigedemokrater i riksdagen. Individualitet har satts i motsats till kultur och demokrati. Individualism som ett annat ord för egoism.

Men jag tänker tvärtom jag. Och jag tänker att maktstrukturer som vi odlar i vår familj, på vår arbetsplats och i vårt land visar mer av den teologi och ideologi vi genomsyrar vårt samhälle med än alla manifest och värderingsgrunder någonsin kan göra. Struktur är ideologi, helt enkelt. Och den som vågar ifrågasätta en sådan struktur – stor eller liten – kommer att bli motarbetad. Strukturen har ett eget liv. Bortom individen. Och jag tänker att den som vågar sin individualism är den som minst riskerar att falla i sitt eget ego. Den som vågar sitt jag kommer att kunna leva sin egen inre övertygelse, snarare än att låta sig drabbas av kollektivets vankelmod och resignation.

I kyrkans värld matas vi ofta med önskningar om kyrklig enhet. Hönan som samlar alla små kycklingar under vingarna. Stor sorg brukar uttryckas inför det faktum att kyrkan är splittrad i så många delar. När jag läser den här Söndagens evangelietext är också detta – kyrkans enhet – min spontana association.  

Jesus sade: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”  När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte allt att lämnas sten på sten, allt ska brytas ner.”

Men varje kyrkosplittring har uppstått i brytningen mellan en stark individ som vågat gå ur ramarna och en mer eller mindre korrumperad kyrka, tänker jag då. Varje utbrytning har hämtat sin kraft ur en stark tro och en stark förvissning. Och med ens fastnar ett uttryck i min hjärna: ”Tack gode Gud för enfalden. Hur skulle annars mångfalden kunna existera”.

Endast vid fara samlar hönan sina kycklingar under vingarna, tänker jag sen. Hon gör det av rädsla. Och självklart vill de små kycklingarna det inte. Nytt liv vill leva, upptäcka och utvecklas.

Men gör inte också vi så? Sluter samman våra små grupper när faran känns närvarande. Och jag promenerar i min skog, ser på naturen omkring mig och tänker att om det vore en evolutionistisk fördel med likartade individer samlade på ett och samma ställe så skulle skogen ha ett helt annat utseende. Nu är blandningen dess signum. Kan inte också vi se fördelen med våra individuella egenheter och spretiga idéer, som fragment i en större helhet.

Många mystiker beskriver den mystika erfarenheten som ett tillstånd där egot krymper till sin oviktighet, medan jaget får glans av evigheten. Samtidigt expanderar upplevelsen av den omgivande världen så att man känner sig ett med allt. 100% individ och 100% enhet. (Kanske är det det som uttrycks ”sann Gud och sann Människa” i vår Nicenska bekännelse).

Kanske ligger en hemlighet förborgad där i templets fall. Sten ska inte ligga på sten. Det evighetsjag som funnit sin individ kan bli fruktbärande grenar i Jesu rotstam. Det övergivna huset kanske var vår illusion och i ruinerna ser vi på varann. Ja, för mig är detta frälsning, som mer än några kollektiv i världen kan skapa inre trygghet.

Tema: Vårt eviga hopp

Jesus sade: ”Jag säger till alla er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen med sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom ska ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är värda mer än aldrig så många sparvar.”

Det är en ganska arg Jesus jag hör för mitt inre öra när jag läser den här texten. Och jag skulle så gärna vilja veta: Vad hade hänt där, dessförinnan? Vad hade vännerna gjort? Vad hade sagts? Och jag fantiserar en berättelse .

Jag hörde på radio i morse om ungdomskravallerna i förorterna till flera svenska städer. Och om hur vi gjort detta till ett invandrarproblem i media och i folkmun. Hur vi tvingat fram muslimska talesmän för att förklara för oss ”andra” hur sådant här kan få ske. En som intervjuades sa det förlösande. Det här händer I Sverige. Det här ÄR Sverige. Det är inget problem som man kan skära ut och peka på. Det är ett integrerat problem. Vårt problem.

Jag fascineras ofta av det där att vi människor tycker det är så viktigt med en identitet. Att vi verkar ha ett behov av att utkristallisera det alldeles precisa i vem vi själva är. Och så gör vi det genom att hitta grupptillhörigheter. Eller kanske ännu oftare genom att avgränsa oss FRÅN vissa typer av grupper.

Jag hade ett samtal med en släkting härförleden. Han är inte troende och tycker att de i kyrkan borde ju vara troende. Men på vilket sätt då troende, frågade jag. Då redogjorde han för alla värderingar som han trodde ”kyrkan” (vem det nu är) hade och som han också ställde upp på. Men gränsen mot kyrkan var viktig för honom att ändå hålla uppe. Han är en sådan som inte är kristen. För andra är just kristen ett epitet som är grundläggande för identiteten. Men om värderingar och svårigheten att anamma dogmer inte skiljer så mycket. Vad är då gränsen egentligen?

Rädsla är den lurigaste av känslor. Vi ägnar mycken möda åt att bemästra den så till den milda grad att själva bemästrandet blir undermedvetet. Men ändå färgar rädslan så mycket av våra handlingar och våra ord. Reklam och nyhetsreportage spelar på vår rädsla och vi hugger som katten om garnbollen. Instinktivt och i tron att vi roar oss.  Att medvetandegöra sin rädsla är ingen lätt process för någon av oss. Lättare är då att rationalisera och projicera rädslan. Vi kallar den namn. Vi avgränsar den. Vi håller den på armlängds avstånd. Vi skapar själva de fiender vi fruktar.

I min förberättelse till evangelietexten är det just detta som har hänt. Lärljungarna har smidit planer. De vill återerövra sitt land. De vill få bort de elaka fariseerna (som ju Jesus själv har gett dem mandat att tycka illa om, som de ser det). De vill plocka bort vägtullar och romare. Men alla dessa har ju så mycket makt. Och i vilket hörn som helst kan döden vänta dem. Deras fiender är människor med makt att döma över liv eller död. Det är klart att de är rädda. Och lika klart är att de inte ser det.

Men vem är då den som är ännu värre? Den som har makt att kasta i helvetet? Jag kan se hur pannorna svettas och hur ögonbrynen rynkar sig inför Jesu ord. Kanske trodde de att det var beröm de skulle få för sina planer. Men han såg igenom deras rädsla. Han såg igenom hur de krympte sig själva och sin egen makt inför hotet av de som besitter den värdsliga makten.

Endast gud har makt att kasta i helvetet. Det tog mig en god stund att knäcka den gåtan. Tankarna gick så självklart till en ännu mäktigare fiende först. Det måste finnas en djävul som är värre än romare, fariseer och muslimer. Värre än invandrarungdomar, högerkristna amerikaner och nordkoreaner. Det måste finnas den ultimata ondskan som är den jag egentligen ska frukta.

Men endast gud har den makten. Endast gud är att frukta. Och när jag fann den gåtans lösning så var jag tvungen att le. Ja, så är det såklart. Och då blir Jesus fortsättning så logisk. Han räknar alla huvudhår. Vad finns då att rädas?

Som en snabb extrem åkattraktion ter sig denna text. Vågar du ge dig in i ett resonemang som kan sätta all din rädsla på pottkanten? Sätt dig i vagnen, spänn fast säkerhetsbältena och följ med. Hela ditt liv passerar revy under åkturen och du tror att allt är slut, men när det väl är det så… är du tillbaka på marken igen.

Rädslan kommer tillbaka. Det gör den alltid. Då kan kanske texten om han som har makt att kasta ner i helvetet bli en text till tröst. En accepterandets text. Dessa villkor delar jag med ungdomarna i Rinkeby och Rosengård. Jag delar dem med högkyrkliga och plattkyrkliga och inte alls kyrkliga. Jag delar dem med sossar och moderater, med koreaner och amerikaner. Ja, dessa villkor är allas våra villkor. Det är livets villkor. Gränsen blir så löjlig där den ligger då. Egentligen är den så uppenbart bara ett band på marken, ett ord, ett knippe värderingar som jag kan ändra imorgon. Gud är större än så.

Tema: Helgonen

Ett ord jag slagits mycket med under alla år är ödmjukhet. Som tonåring sades det ofta till mig att jag behövde bli mer ödmjuk. Och varje gång de sa det så betydde det att jag behövde avstå från min egen vilja och böja mig för vad som hade bestämts. Samtidigt ville de att man skulle ta ansvar och vara med för att kunna påverka. Demokratins balansgång i dolda maktstrukturer var vad vi hade att lära oss.

Ödmjukhet blev i min värld ett lika smärtsamt ord som förödmjukelse. Det var så jag förstod det. Att ödmjukheten handlade om att offra sig själv för den goda sakens skull och att den goda saken dessutom fanns förborgad i en annan tid- en annan värld. Nitzsche lär ha kallat detta ”Kristendomens slavmoral”. Ja, jag förstår hur han menar. Texten ur Bergspredikan som jag citerar här nedan kan verkligen läsas så. Och bilden av människan som föds med rak rygg och slutar nedböjd, förkrummad träder fram.

Med den bilden av ödmjukhet och lydnad, som jag växte upp med (utan att vare sig föräldrar eller lärare kanske så önskade) så blev också bilden av helgon solkad. Ett helgon var den krummaste av krumma i min värld. Utan kraft, utan guts. En nedböjd människa inför en ganska skrämmande gudsbild. Samtidigt var min gudsbild en smula delad inför detta. Den gud jag kände var inte hård och sträng. Han ville inte böja min rygg eller knäcka min vilja. Ändå lät jag den knäckas – om och om igen. Jag blev kanske det helgon som var min vrångbild av densamme: skenhelig, kraftlös och dränerad på livslust och energi. Tänk vad bilder ändå gör med oss. Kanske i synnerhet om vi tar avstånd från dem.

Jag vet att jag hade en diskussion med en underbar kvinnlig präst jag arbetade med ett tag. Vi talade om Maria och hon hade läst någonstans att Maria beskrevs som stark och ödmjuk. I hennes värld gick det inte ihop. Men i mig var det något som klarnade. Äkta ödmjukhet kan inte leva utan en inre styrka, förstod jag. Att brinna lagom kan bara den som vet sitt bränsle göra.

Det tog många år till innan jag började se hur mönstren hängde ihop. Likt instängd i Platons grotta såg jag att det jag hållit för sant bara var ett skuggspel på grottväggen och att sanningen var det som jag inte kunde se, men som ständigt värmde våra ryggar där vi satt. Jag började sakta omtolka de destruktiva budskap jag hållt för sanna. I detta arbete är just bergspredikan central. Och saligprisningarna är symptomatiska. Därför så svåra att skriva om. Därför så oerhört närgånget stimulerande för mig.

Nålsögat jag var tvungen att vandra igenom – likt mången annan – var krisens nålsöga. Att sätta sig själv på bar backe själsligen, att börja om. Idag tolkar jag ungefär såhär (allt härförinnan var alltså enkom prologen, jag hoppas eventuella läsare ursäktar ett långt blogginlägg idag):

Texten ur Matteus 5:1-12

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull.
Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förfäljdes ju profeterna före er tid. ”

Jag började meditera för lite drygt ett år sen. Regelbundet meditera. Varje kväll i minst 20 minuter. Detta gör något med människan. Det gjorde något med mig. Problem som verkat oövervinnerligt stora hamnade i perspektiv. Tankemönster som varit låsta blev ointressanta och kunde förpassas till fantasiernas värld där de hör hemma (med detta menar jag inte på något sätt att förringa fantasien – den är en utmärkt kraft till bearbetning och känsloyttring). När man mediterar hittar man ytterligare en nivå av sig själv, bortom tankarnas och känslornas värld. Det låter underligt innan man förstått det, men har man väl börjat ger det sig självt.

Anden kan vi kalla den delen av människan om vi så önskar. Det är den delen som förmår kontakter bortanför vanlig kommunikation. Bibelns ord är just anden. Ironiskt nog är det så att den fullkomligt omedvetna anden är den som är mest högmodig av alla. Att medvetandegöra sin ande är alltså att försätta den i fattigdom. I originaltexten används ett ord på grekiska som betyder ”tämjd”- ungefär som ett djur. Freud hade kanske kallat det för ”sublimerade drifter”. Alltså är människan som är fattig i sin ande en som sett och förstått sin egen inre kraft (aggressioner och sexuelitet, vrede sorg och kärlek) och kan använda kraften till något gott.

12-stegsrörelsens första steg är kapitulationens steg. Att förstå att något i livet blivit helt ohållbart. Utan det steget finns inga andra steg att ta. Bara den fattiga anden kan vandra vidare. Eller som Jesus beskriver det. Bara den som verkligen sörjer kan bli tröstad. Den enda vägen till kärleken är en väg där stoltheten (egot är ett modernt ord, som jag personligen inte är helt sams med) måste offras för svaghetens skull. Om man inte hungrar och ser sin hunger – som är skild från begäret – så hjälper ingen föda på jorden.

Att hålla fred är icke heller ett sätt att kuvas i viljan. Jag tror att det egentligen är ett aktivt verb, fast vi så gärna passiviserar verbet till ”låta bli att bråka”. Alla som levt i ett förhållande vet ju egentligen att det krävs mer än så.

Som jag ser det är alltså inte saligprisningarna ett belöningssystem. Inte en lista på vad man ska göra för att vinna ett liv efter detta. Saligprisningarna är konsekvens. Evigheten är här nu. Och den fattige i anden kan se det. Han är redan där. Han har vänt sin rygg mot grottans öppning och spelet på väggen fägnar inte längre hans syn. Och jag tänker att det är min nya bild av ett helgon: En som vågar vända sig åt ett diametralt motsatt håll för att se en sanning som andra så gärna förkastar. Just därför blir evigheten hans och skuggspelet på väggen inget att hetsa upp sig över.

Tema: Att leva tillsammans

Lojalitet är ett ord som klingar så olika för olika människor. Jag minns en diskussion hemma på en släktmiddag när ämnet var uppe. Morbror Journalisten tyckte ordet var det värsta man kunde tänka sig. För honom klingade det som ett rim på korruption. Farbror personalchefen däremot hörde ordet som trofasthet och pålitlighet.

Vad betyder ordet för mig, tänker jag då. Vad är det att vara lojal? Och till vem binder man i så fall sin lojalitet?

Jag minns mig själv i en av de riktigt laddade situationerna i mitt liv. När vi satt där på personalmötet och kyrkoherden bad oss att vara lojala mot ledningen och inte springa ute på stan och tala illa om arbetet. Jag deklarerade stolt och utan förbehåll att jag minsann inte hade för avsikt att vara lojal mot vare sig NN församling eller ens Svenska Kyrkan för den delen. På en 25-årings vis sa jag sedan bestämt att det var bara Gud man behövde lyda.

Ett tag skämdes jag så över det minnet och grämde mig åt denna ungdomliga dumhet som jag då gav uttryck för. Idag kan jag åter le åt det och ge mig själv rätt. Åtminstone delvis.

”Sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32) är ett bibelord som lätt fastnar. Det känns attraktivt. Rebellen i mig älskar det. Men också den konservative. Och häri vilar en underbar paradox: Att vilja vara rebell, att hävda sin egen sanning som vore den upphöjd till lag är att vara bunden till sitt eget uppror. Att värna traditionen, hålla fast vid sammanhanget man springer ur kan också vara att vara bunden. Har man bundit sig till endast en utkikspunkt över sin omvärld så har man bundit sig i något vi kan kalla lojalitet. Oavsett hur god denna utkikspunkt månde te sig så är själva bundenheten det som binder.

Men kärleken och troheten då? Att alltid överge sina närmaste för någon diffus sannings skull är ju inte en metod som bringar särskilt  mycket gott till mitt liv.
Bunden lojalitet är kärlekens värsta fiende, påstår jag då. Först när jag frigjort mig från mina bindningar till min kära, till mina föräldrar och till mina barn så kan kärleken verkligen få fäste. I befrielsens växlande utkikspositioner  kan vi mötas på nytt i varje ny situation. Ett kärlekens risktagande.

Finns där en fri lojalitet? Ja, det tror jag att det gör. Man kan kalla det ett livsbeslut. Som i vigselns: ”Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig”. Eller att ta steget in i en förening, ett parti eller en församling. Man ställer in en riktning på kompassen och övervinner det som måste övervinnas. Man blir delaktig på villkor som den växlande utkikspunkten möjliggör.

Kanske kunde min obstinata 25-åring ana just detta när hon röd i ansiktet provocerade sin chef. Idag vet jag ju att hon hade många lås kvar att frigöra sig från. Och jag tror mig också veta att när de osunda bindningarna upphör är ett löfte om lojalitet inte ett svårt eller stort steg.

Markusevangeliet 3:31-35
Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Predikan för nittonde Söndagen efter Trefaldighet
Tema: Trons kraft

Ja, nu ska jag predika.
Varför i hela fridens namn då?  kan man tänka.

Jo, under hela mitt liv har jag lyssnat och lyssnat på predikningar. Bara inom mitt yrkesliv de senaste 20 åren har jag hört uppskattningsvis över 1000 olika predikningar. Biskopars predikningar, pastorer, domprostar och pastorsadjunkters första skälvande försök. Som barn hörde jag väl mest pappa, rent ärligt, men det fanns också andra. Och ofta har jag tänkt för mig själv där jag sitter att ”Nej, så kan det väl ändå inte vara…” Och så har mina tankar promenerat iväg på eget håll. Under de 10-20 minuterna i varje gudstjänst som predikan pågått har min fantasi promenerat iväg på eget håll och jag har löst små världsproblem och ivrigt berättat om dem på vägen hem. Under alla dessa år.

Så nu är det väl upp till bevis. Mest för min egen del kanske, men kanske roar det också någon annan.

Jag är av den åsikten (eller tanken är ett mildare ord – åsikt låter alltid så hårt i min värld. Liksom oruckbart…) att Guds värld inte innehåller en massa rätt eller fel. Att det inte finns ett rätt sätt att tolka bibeln på. Som jag läser min bibel så är den (som det så fint heter i skolvärlden och ibland om församlingsinstruktioner…) ett levande dokument. Den levandegörs i våra samtal, i alla tankar som tänks, i alla tankar som brottas och vinner och brottas igen. Så är evangelium. Inte en uppsättning levnadsregler, inte en morallära. Inte heller en historiskt korrekt berättelse jämt. Men alltid en källa att ösa tankar ur och kring. Ett bord där vi kan samlas och nyfiket dela det som bjuds.

Därför bryter jag en av mina egna stora spärrar här idag. Jag har varit rädd innan det erkänner jag gärna. Jag har verkligen tänkt att: Vem är jag att predika? Det finns så mycket jag inte förstår.

Och det finns det verkligen. Tack och lov för det. Det allra mesta i bibeln förstår jag fortfarande inte. Om jag hade trott mig göra det så hade jag inte kunnat vara med i den här visionen att levandegöra bibeln i samtal och tankar. Då hade jag ju redan fastnat i en mall.

Kanske är detta min lilla änkas skärv idag. Att jag bryter med den rädsla som hållt mig fången i det mindervärde som sagt mig att mitt lilla bidrag inte duger, inte räcker till.

Vill du också vara med? Ja, var det är du snäll. Kommentera, skäll och reflektera. Jag är säker på att både jag, Gud och Guds ord ska klara av detta. Jag hörde på radio i Fredags om en ny Amerikansk förening som instiftat en ”Internationell hädelsedag”. Det kändes fräscht och spännande. Många kyrkor hade reagerat såklart. Ja, visst är det lätt att tänka precis så. Såklart att de reagerar alltså. Men är det självklart? Vi, som kristna har ju Jesus som vår förebild och Jesus själv blev ju dömd för hädelse. Man skulle nästan kunna påstå att han gjort hädelsen till sin verksamhetsidé när man läser evangelierna.

Jag tänker som så att en kristen kyrka som inte orkar och vill ta emot och bemöta frågor och tankar om livet på annat sätt än att kalla det ena hädelse och det andra för fromhet är en kyrka som mist sin egen vattenåder. I den kyrkan har ordet fastnat i boken. Och myntet i kistan blir bara mammon.
Nu har jag utmanat mig tillräckligt för idag tänker jag, men jag försöker återkomma med nya predikningar varje vecka.

Texten idag? Jo, här är den:

Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.” (Mark 12:41-44)

Varje gång jag läser om inomkyrklig kamp mot nya reformer så blir jag så nyfiken. Jag har så svårt att förstå nämligen, men jag ser samtidigt att bland de som kallar sig kvinnoprästmotståndare, missionsprovinsare, vi-som-värnar-om-äktenskapets-helgd, eller som detta nya uttryck ”luthersk katolik” – finns det ändå något sammanhållet, något riktigt genuint.

Jag har försökt mig på att under långa perioder läsa svensk pastoraltidskrift och böcker av Hjertz och Dag Sandahl framförallt och jag beundrar verkligen den sistnämndes förmåga att leva i sin egen inre brinnande övertygelse och göra den påtaglig också för mig.

Ändå förstår jag inte alls sakfrågorna, hur mycket jag än har försökt. Jag har nog helt fel världsbild helt enkelt. Den Gud jag tror på och den Jesus jag möter i bön stämmer inte alls med den här ”traditionen” och apostoliska succesionsordningar. Den Gud jag känner är nåd, bara nåd och kärlek.

När jag kommer hem besudlad, våldtagen, misshandlad och ser att det jag gjort också varit detsamma, att allt i mig är orenhet, då ser den Jesus jag tror på i värme på mig och jag vet att det inte är med den där blicken som säger:
-Åh stackars du, jag ska bara tvätta dig med mitt blod först, sen får du vara här.

Nej, den famnen är famn också i det smutsigaste.

Så varför en sådan Gud skulle vilja styra upp människors samlevnadsformer – ja, si det förstår jag då verkligen inte. Kanske skulle Jesus i vår debatt just nu om äktenskap se förvånad på oss i kyrkan och säga:
- Ge kejsarn det som tillhör kejsarn och Gud det som tillhör honom…

Men jag är ju inte präst, så hur ska jag kunna begripa?

Hur ska man tro egentligen. Ska man tro att det finns en gud och att han skapade världen på 7 dagar? Eller ska man tro på hur Big Bang satte fart på en ändlös entropi som slumpartat skapat liv under en kort tidsperiod på en liten planet i ytterkanten av en obetydlig galax? Skapelsen är en fråga i blickfånget för mången religionsdiskussion. Kanske ligger det stora intresset i att man i hur man tolkar och förstår denna lilla händelse också statuerar vilken världsbild vi sällar oss till. 

En man jag konverserade via internet idag kallade dessa båda skapelseberättelser för tidernas största missförstånd – båda två. Här är mitt svar till honom:

 

Jag tror att den stora missuppfattningen inte handlar om berättelserna i sig. Utan det handlar om hur vi tror att en berättelse som är sann måste exkludera en annan berättelse.  Jag tror att alla våra mänskliga berättelser på ett eller annat sätt är sanna. Och alla våra berättelser är bristfälliga. Det ligger i berättelsens natur.

Det viktiga är inte att välja sina berättelser, som vi så lätt förleder oss själva att göra. ”Styla sin tro” kan man också kalla den process där man väljer sant från falskt och låter berättelserna vara med och forma identiteten.

Det viktiga, som jag ser det, är att navigera sin existens mellan dessa berättelser. Att låta dem vara just positioner som man kan ensa sin värld gentemot, när man framlever livet. Utkikspunkter i ett stort äventyr. Betraktelsepositioner. Med ett sådant synsätt blir det som skiljer lika intressant som det som förenar, eftersom man tillåter sig att bli berikad. Jag låter med andra ord inte ett snävt urval av mänskliga berättelser definiera mig och min värld, utan istället så låter jag mig själv bli ett filter för förståelsen av de olika berättelserna.

Att hamna i en polemisk diskussion om vilken av alla dessa berättelser som är mest korrekt, ja… det är en rolig intellektuell övning. Men intellektet kan inte finna sanningen. Och det tror jag är den sanning som intellektet behöver finna.

 

 

Sådär i början av inloggningen trodde jag att den fanns att finna på någon hemsida. Jag sökte utifrån flera kriterier, som tillgänglighet och popularitet.

 

Så småningom fick jag inse att jag behövde en kraftigare sökmotor för att finna det jag letade efter, men även med Google kändes världen fragmentarisk.

 

En dag förstod jag hur det stod till och jag ställde mig i en ny position i mitt sökande. Istället för att placera mig på botten av all information jag fick i mina sökningar, men som inte ledde mig vidare så insåg jag att jag själv måste bli det centrum informationen kunde virvla ikring. Jag förstod att just det fragmentariska var det som kunde bli min styrka i det nät jag numera själv var spindeln.

 

Det var då jag blev en BitTorrent. Jag tror jag ska vara det ända till dess jag loggar ut.