Jag måste nog innan jag börjar denna min julnattspredikan, som baseras på julevangeliet, vidstå att jag under många år tvivlat på sanningshalten och relevansen i den här berättelsen. Att i princip inga andra berättelser om Jesu barn och ungdomsår skulle sparats, men att just denna kan återberättas på detaljnivå, tyder på att stora delar av den är en konstruktion. Bibelforskare själva diskuterar huruvida ett stjärnliknande himlafenomen kunde funnits just vid den tiden och åren för skattskrivningen debatteras allt som oftast. Tiden för Jesu födelse brukar då hamna någonstans mellan år 7 f kr och 4 e kr. Ändå är detta kanske den allra mest spridda bibelberättelsen. Och människor vallfärdar alltjämt till kyrkorna år efter år för att få lyssna till just den här sagan, efter Ferdinand och Karl-Bertil Jonsson. Så något måste den ju ändå ha att säga oss?

Jag har under det senaste året brottats ganska mycket med just min bild av Jesus. Jag har läst ett 10-tal böcker i ämnet: allt ifrån Lena Einhorns ”Vägen till damaskus”, via Roger Viklunds ”Den Jesus som aldrig funnits” till kristendomskritikens huvudman Michael Baignets ”Jesusskrifterna”. I dessa böcker läggs den ena spännande huvudbrytande teorin efter den andra samman. En del genomarbetade andra mer spekulativa.

Det som slagit mig allra mest när jag läst alla böcker är hur ingen av alla författare jag läst – kristna, judiska eller mer nyandligt orienterade – har klarat sig undan Kristusgestaltens dilemma; att vilja måla bilden av Jesus Kristus på ett sätt som överensstämmer med mina egna värderingar. Inte ens Roger Viklund, som med stor ihärdighet försöker bevisa att Jesus INTE funnits klarar den uppgiften. Det verkar finnas en styrka i arketypen Jesus, som binder författarnas tolkningar. Jag vet inte hur det går till men jag antar att om jag skulle försöka beskriva Jesus för någon idag så skulle också jag falla på det greppet.

Vad jag däremot kan göra i mig själv och som jag tror att min ande pressade mig till i somras i detta ihärdiga läsande, är att genomleva Jesu liv i mitt eget. Jag kan föda honom om julen. Inkarnera ordet i mig. Jag kan incorporera hans lära och jag kan korsfästa honom och döda honom i mitt psyke.

Det måhända låter makabert, men nyckeln till det förfaringssätt jag föreslår är just Jesusgestaltens starka arketypiska kvaliteter. Om jag tänker mig Jesus och skapar en bild kring hans person, så har jag nått fram till ett mänskligt ideal såsom jag förmår begripa det där jag befinner mig just nu. Detta ideal kommer att spegla en stor del av mitt psyke, såsom det ser ut idag. Och av det kan jag lära känna viktiga delar av mig själv. På det viset kan arketypen Jesus vara till stor hjälp. Men för att nå längre i relationen med sig själv, Jesus och andra måste man sen lära sig korsfästa och döda bilden av Jesus i sitt inre.

Om man lever i en nära relation till en annan människa så lever man bortom sina bilder av den människan. Bilder av andra är förhållningssätt vi tar på oss för att vi ska lära oss att förhålla oss till en annan. ”Hon är en vänlig människa. Henne litar jag på”, är en bra första modell för att inleda en vänskap. Men i den levande relationen kan bilden av den andre bli ett hinder för en fördjupad relation. ”Den snälle” kan plötsligt göra något oväntat som känns ovänligt. Och i den situationen ställs bildbearbetningen (eller projektionen) på sin spets. Vågar jag se att den här människan jag släppt in i mitt liv är fullt ut mänsklig. Med fördelar, nackdelar, humör, trötthet och kort stubin? Inför detta alternativ väljer en del människor att istället måla den svikande parten i nya mörkare färger. Istället för mötet så målas en ny bild upp i psyket.

På samma sätt föreställer jag mig att man kan förhålla sig till Jesus. Om jag tillåter bilden av Jesus att gå i kras, så blir relationen till Jesus fördjupad. Och därmed också relationen till mitt eget arketypiska ”goda” jag.

Länge hade jag svårt att finna det där de talade om i kyrkan. En Gud som kommer ner till jorden och ”blir som vi”. Inga änglar sjöng väl min födelses ackompangemang. Inga herdar gick över fälten gör min skull. Vid min BB-bädd fanns inget guld och ingen myrra. Julberättelsen blir en berättelse på distans. Nu, när berättelsen är död för mig, hållen för en myt, så kan jag se århundraden av människors tankar om födelse, makt och ära inbyggda i berättelsen. Jag kan se vår kollektiva längtan om att få inkarnera gud i oss som det lilla gråtande barnet vi alla en gång var. Jag kan se drömmen om speglande ögon, som det lilla barnet bär. Och varje moder, varje fader och varje barn kan hitta sin plats i krubbans stilleben, där utrymme finns för att föda, göda och döda de projektioner som bygger vår verklighet.

Då känns det inte underligt att tänka sig de stora skaror som gästar våra kyrkor under jultiden, trots att berättelsen nog är ett hopplock av drömmar och visioner.

Luk 2:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.

Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”

De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Tema: Herrens moder

Eja Mater

Det var med förfäran hon såg på stickan. Två heldragna streck fyllde det lilla fönstret. Under henne öppnades ett hål. Ett hål där hennes framtid lades i ovisshet.

Liv känns. Har man inte upplevt det kan man inte veta, men hon kände det nu. Man vet. Strecken hade bara blivit en bekräftelse på något hon redan visste. Vad skulle han säga. Hon bet sig i läppen och tänkte tanken att hon inte skulle berätta, men hur skulle hon kunna låta bli? Om hon inte övergav honom och sin barndoms by för alltid, så skulle han få veta. Hon måste berätta.

När svåra beslut ska tas snurrar huvudet runt som i en karusell. Ångest red hennes nätter. Under dagarna låg en surrande oro som en filt över alla hennes perceptioner. Hon måste ta beslutet. Hon måste agera utifrån vad hon visste nu.

När ängeln trädde in i rummet skrek hon till.
- Var inte rädd, sa gestalten

Men hur ska man inte vara rädd, när allt som varit den senaste veckan var just rädd. Rädd för vad som skulle hända, rädd för livet i magen, rädd för döden där bortom. Rädd för att någon skulle upptäcka hennes hemlighet när hon kräktes bakom huset efter frukosten.
- Du ska bli mor
- Jag vet. Hur vet du det?

Ängeln log mot henne. Han lade sin hand mot hennes mage och hon kände hur kroppen fylldes av kraft. Sedan lämnade han henne. Hon kände hur rummet fylldes av visshet. Ja, bättre än så kunde hon inte uttrycka det. Som när stormen stillar sig och värmen som kommer inifrån får ett tillfälle att blomma utåt, framåt och uppåt. Josef fick säga vad han ville om saken, men nu visste hon, vad hon skulle göra.

Sakta tog hon ett papper ur sänglådan. Hon ville skriva ner det här hon just upplevt. Var det en dröm? Hon visste inte, men ur hennes penna flödade en sång. en lovsång till ett liv som plötsligt var större och närmre än hon någonsin förut förnimt.

Den här berättelsen skrev jag för snart 2 år sedan efter ha läst en befriande krönika av Göran Graider. Jag minns inte nu vad han skrev, men det handlade om bebådelsen och trovärdigheten i den berättelsen. Andemeningen var väl ungefär att det lika gärna kunde varit så att en romersk soldat var pappan, men att det inte förtar Jesus inflytande på historien och på oss enskilda människor.

Man vet väl aldrig riktigt varför man försonas med saker, men när man gör det minns man hur det kändes. Och i mötet med Göran Graiders ord så befriades Mariagestalten för mig. Hon blev i sin sårbarhet möjlig för mig att identifiera mig med. Hon gick från att vara den väna jungfrun till att bli en kvinna med styrka, mod och karaktär. Hon levandegjordes för mitt psyke som en trovärdig arketyp.

Jag hade några trevliga kvinnor från Jehovas vittnen hemma häromveckan. Vi talade om bibeln eftersom de funnit det intressant och trevligt att jag gillar att samtala om just bibeln. Vår syn på texten skiljer sig naturligt ofta åt och också vår syn på bibelns ”ärende”. Jehovas vittnen har en relativt bokstavstrogen syn på bibelordet och ser den som Guds egenskrivna brev till mänskligheten och den äldre damen ondgjorde sig över samtidens otro. ”Människor skulle väl inte tro på bibeln ens om man hittade Noaks ark precis på den plats det står att den finns”, småfräste hon.

Jag ställde då undrande frågan om tro och försanthållande var en och samma sak för henne. För mig är det nämligen nästan motsatser, sa jag.

Ett försanthållande är för mig tydliga vetenskapliga indikationer på att man kan anta att något troligen överensstämmer med den bild man har skapat sig. Tro, för mig är något helt annat. Och tro har märkvärdigt lite med just faktainsamling att göra.

Tro är för mig ett navigeringsförfarande. Varje berättelse i bibeln (och förunderligt ofta också andra berättelser) kan lära mig något om mig själv. Hur jag reagerar på berättelsen är en tydlig fingervisare på inre konflikter jag ständigt drabbar mig själv med. Och detta är tanken och metodiken i den Ignatianska meditation, som jag fördjupat mig i de senaste åren.

Varje berättelse har både ett ”jaha” och ett ”aha” inbyggt kan man kanske ha som lekfull minnesregel. Först när man monterat ner sina förutfattade meningar och sin vrede mot utsagan i texten och kan bemöta den med bara ett ”jaha”. När jag kan möta den helt frigjord från inlärda värderingar, först då kan ”aha” uppenbara sig. Som en frid och en visshet. Den svåra delen av detta är inte vissheten, inte ”ahat” utan just det första, att våga släppa alla försanthållanden. Det är verkligen svårt att lära sig att säga ”jaha”. Men om man övar på texter kan man också lära sig att göra så inför andra människor, konflikter i familj och på arbete, knäppa kommunförslag och till och med rena provokationer.

Vad avser Lukas berättelse om Marias bebådelse så är det många, många som haft svårt att nå sitt ”jaha”. Inte konstigt alls, när en stor världsreligion gjort så stor affär av denna lilla berättelse:

Lukasevangeliet 1:30-35
Ängeln sade till Maria: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur ska detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.”

Och jag tänker när jag läser den nu: Jaha, Maria säger bara att hon aldrig haft en man. Än sen då? Varför har just detta blivit ett mytomspunnet faktum, emedan större delen av texten passerats till stora delar obemärkt i debatten. Så stora emotionella hinder har vi alltså inför dessa 11 ord att allt stannar inför dem. Det verkliga miraklet; barnet, tenderar vi att se på med självklarhet. Ja, det är spännande med människan.

Och för dig som nu undrar om jag ”tror” på den här texten, så kan jag ju avslöja att jag inte helt säkert håller den för sant, men jag falsifierar den inte heller. För mig, personligen är det fullkomligt irrelevant huruvida Maria var oskuld eller inte. Däremot har den unga flickans dilemma berört mina känslor djupt och hennes vånda tillät jag för en stund att bli min, där i läsningen av Göran Graiders spalt. Nu efteråt förstår jag ju att den alltid var min, men att jag i den stunden lät berättelsen om Maria, ängeln och det spirande livet bli en liten station på min navigering. Det räcker – för mig.

Tema: Bana väg för Herren

Matteusevangeliet 11:12-19
Jesus sade till folket: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.”

Jag får många erbjudanden på facebook, där jag har ett konto, om olika typer av grupper. En del av dem kan heta saker som: ”Vi som firar jul till minne av Jesu födelse”, eller ”Vi som inte tror på tomten”. Jag brukar inte gå med i sådana grupper, men deras blotta existens berör mig alltid. Med oro och lite dåligt samvete för att jag inte går med. Ja, jag vet att det kanske verkar irrationellt, men känslor är ju inte så rationella.

Det förundrar mig att människor så ofta använder religion till att skilja ut sig. Att ha som identitet. Det är som man vill ha den där etiketten. För att visa att man är en människa med höga värderingar. Just det att ha högtstående värderingar tror jag kan vara lätt att fastna i. Man vill vara oförvitlig inför andra och sig själv. Och då blir gruppen en så bekväm lösning att ta till. I just den grupp jag valt att omfatta, omedvetet eller av aktivt val, så håller jag mina värderingar som ett pansar framför kroppen. Och man hittar så många orsaker att förakta innanför gruppens starka band. Föraktet är osynligt för mig själv och de andra inom gruppen, men för den som kommer utifrån blir det uppenbart.

När Jesus i texten här ovan talar om Gudsriket och hur vissa söker rycka åt sig det med våld, är det ju en möjlig tolkning att det är just detta han menar. Han visste kanske att religion kan vara hårdvaluta i maktens riksbank. Några kommer att vilja ta patent på tolkningar och fästa anden vid ett antal dokument. Så har gjorts i alla tider och i alla religioner. Så varför skulle något annat hända här.

Men gudsriket, som jag ser det finns inom oss. Som en källa att ösa ur. Som nåd och som befrielse.

Jag vågar tanken att befrielse faktiskt skulle betyda just befrielse från värderingar. Nu vet jag att många hoppar till och att varningslamporna börjar blinka. Och det förstår jag verkligen. Lagen och värderingarna är kryckor som vi människor behöver i all vår ofullkomlighet. Vi behöver få veta att vi inte ska döda andra eller ta andras saker. Och att samhället kommer överens om värderingar och lagar är oerhört viktigt – annars slutar det fungera.

Men i mitt eget psyke, tror jag att jag kan upptäcka en dimension bortom mina värderingar. Ett gudsrike, om man så vill, där omsorgen om nästan inte blir en fråga om värderingar – utan en djupare förståelse om hur vi hör samman snarare än avskiljer oss från varandra. En förståelse som inte grundar sig i ett utsuddande av min person dock. Snarare ett fullkomnande av individualiteten.

Som med alla dessa frågor så måste dessa perspektiv existera samtidigt. Det är paradoxen och i paradoxen vilar nåden.

Och nu känner jag för att parafrasera en del av Matteustexten:

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi har så fin verksamhet här hos oss. Men ni kommer inte. Vi sjunger och spelar och predikar det rena ordet, men ni är inte intresserade av oss. Vad är det för fel på folk nuförtiden? Är det ingen som fattar varför vi egentligen firar jul. Kom och lär er om barnet i krubban. Men ni vill inte. Ni vill bara köpa tomtar och dricka glögg. Varför?”

Johannes är den som inte äter och dricker. Jesus lever som vem som helst. Och inget dera, säger Jesus, duger åt folket. En människas hjärta syns aldrig på hennes yttre handlingar (och paradoxställningen: på frukten känner man trädet). Och en profet tillhör aldrig en grupp.

Att bli ”Jesuslik” tror jag handlar om att just finna sitt eget hjärta. Den egen inre profetiska rösten. Gudsriket som drar fram över världen. Världen inom. Och i det riket är värderingsgrunderna alldeles tysta, men ur den tystnaden växer rättfärdighet och sanning

Och Vishetens gärningar har gett Visheten rätt

Tema: Guds rike är nära

Matt 13:31-34Jesus lät dem höra en annan liknelse:”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.

Jag blir fascinerad av den här texten. Jesus använder växandets bilder för godheten. Hur ofta gör vi inte tvärtom? Just bilden av surdegen brukar ju användas för sådant som ligger ivägen för våra syften.”Surdegar” som hindrar effektiviteten i vårt arbete och surar ner allt annat. Har man bara fått undan dem så… Eller om stämningen på en arbetsplats kan man också säga ”surdeg”. Har en dålig stämning väl börjat blir det bara värre sen.

Jag tror att vi bygger mycket av våra mentala föreställningar just så också. Vi tänker oss det onda som något spontant växande och det goda som en kamp mot detta ohanterbara. Godheten blir kampen. Det onda är det ”som bara är”. I kristendomen uttrycks detta med att man ibland hör att djävulen kastats ned på jorden och i tal om arvssynden. Ja, nu mera hör man ju oftast varken eller i kyrkan, men i våra mentala föreställningar tror jag att det förhållningssättet ändå ligger kvar.

Men Jesus skriver här i den här berättelsen så tydligt om just växandets bilder i förhållandet till det gudsrike som han i evangelierna nämner så ofta att man förstår att det är hans huvudsakliga ärende till sina lyssnare. ”Himmelriket är som ett senapskorn”. Och jag kan se den lilla grodden som ligger där och väntar på våren. Ömtålighet och växtkraft – sammanvävda och helt beroende av varandra.

I tolvstegsrörelsens pedagogik får man i det första steget lära sig att kapitulera inför de problem man har. Efter år av kamp mot sina egna drifter att överkonsumera, missbruka eller vanvörda så står man inför valet: Ge upp din kamp, eller bli kvar i dina dysfunktioner. Och detta är tillitens steg. Det svåraste att ta. Det värsta att hålla fast vid. Ett steg att alltid återkomma till.

Kapitulerandet inför att man faktiskt har misslyckats med något väsentligt i livet sårar djupt. Kanske är detta vetekornet som måste falla ner i jorden och dö. Man har hållit fast hoppet så länge. Men hopp kan inte hållas fast i. Det måste sås för att bära frukt.

I den retorik som blivit förhärskande i det man kallar kyrkans tradition handlar det så ofta om att samla stora skaror. Jag gissar att man då skulle kunna tolka surdegsliknelsen som att om jag bara gör min goda ”plikt”, precis där jag befinner mig, så kommer denna att sprida sig som ringar på en vattenyta och i en Pay-it-forward-liknande effekt kommer detta goda så småningom att låta sig betalas tillbaka. Och kornet som läggs i jorden i den liknelsetolkningen blir alltid ett offrets korn. Offer är det som betalar syndaskulden och offer är det vi ska göra för att följa Jesu exempel. Säkert finns det goda vinster att göra på en sådan form av tolkning. I synnerhet på ett samhälleligt plan.

Jag har för min egen del börjat läsa evangelierna utifrån ett strikt subjektivt perspektiv. Och i det perspektivet se Jesusorden som processer riktade enbart till mig och inom mig. Som verktyg som faktiskt är användbara och applicerbara inom den här fysiska världens gränser.

I den formen av tolkning (som jag på intet sätt hävdar är rätt, men som ger frukt på min egen andlighets träd) så får surdegsliknelsen bli en process jag gör inom mig. I meditationen lär jag mig att våga blanda in de tre måtten mjöl som är mina negativa känslor och min skam i godheten. Jag lägger mitt eget destruktiva, mina beroenden och mitt självförakt i skålen där också godhetens surdeg blandats samman. Istället för att, med ett psykologiskt språk, förtränga mina ”onda” känslor, så låter jag dem bli grunden till det goda livsbrödet.

Med ett fortsatt psykologiskt språkbruk skulle man kunna säga att det ”gamla” förhållningssättet där ondskan ska hållas ”i schack” i mig så hade jag ett fördömande överjag som förträngde allt som var icke-önskvärt. Men om jag planterar mitt frö eller bakar in mitt mjöl så kan jag sublimera destruktiva drifter och låta den goda viljan bli ett grundläge i mitt liv.

Med de nya ögon som växer fram med detta nya sätt att tänka, så ser man också tydligt att också ondskan är ett val vi gör i varje situation i livet. Ondskan växer inte. Den sprids genom aktiva handlingar av ansvariga människor. Och en av dessa är jag och de val jag medvetet och omedvetet gör.

Just därför är Jesu ord i den här texten viktiga för mig. Jag kan välja att plantera mitt frö, sätta min deg och därmed ge mig de ögon som ser längre än den rädslans retorik som vi så lätt låter prägla vårt sätt att förhålla oss till oss själva, världen och varandra. Och kanske är det just detta ”enkla” förhållningssätt som vi får som arvssynd och som är bilden av den lede nedkastad på jorden. Men det återkommer jag till vid ett senare tillfälle.

Tema: Ett nådens år

Johannesevangeliet 18:36-37

Jesus sade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”

När Jesus säger: ”Mitt rike hör inte till denna världen” kanske vi reagerar med vanans loja öra. Vi har hört den förut. Kanske så många gånger att den nu saknar betydelse. Jesu rike hör inte till denna världen – alltså är den väsensskild från mig och mitt liv. Kanske kan det riket upplevas i en annan tid, en annan värld. Men just inför detta Jesu påstående ska jag stanna i början av min predikan. Och jag funderar vad som händer om den utsagan sades  idag. Om jag stod inför min domare – en som äger makten att döma mig till döden eller fria mig till fortsatt liv – för tillfället. Om jag sa det Jesus sa – vad skulle signalen vara då?

Makt är intressant. Som en osynlig kraft följer den mänskliga makten våra liv. Föräldrarnas makt över barnet. Lärarnas makt i skolvärlden. Klassens kung som tar makten över hela gruppens sociala samspel. Myndigheter som blandar sig i livet, eller hotet om att myndigheterna kan hjälpa eller rasera mitt liv. Allt detta är makt. Partnerns makt i vårt förhållande, barnens makt i sin maktlöshet. Oftast tänker vi inte så mycket på maktens inverkan på vårt liv. Det är bara i extrema situationer som det är lätt att hamna i ett offerläge och låta sig skrämmas av andra människors stora makt. Och dessa situationer förstärker gärna vår egen diffusa, omedvetna känsla av maktlöshet. Vilket gör att vårt behov av att vidmakthålla den makt vi äger ökar.

Som jag tänker mig är det på det här viset vi människor bygger våra nät av fångenskap för oss själva och varandra. Till vardags är det en så naturlig del av livet att vi inte ens känner av rädslan som strukturerna kräver av oss. Vi hittar en position i väven där vi känner oss trygga och så länge vi inte går utanför den egna ramen så infinner sig en trivsam förnöjsamhet. Maktstrukturerna blir nästan helt omedvetna.

I meditation och bön finns det vägar att finna sig själv utanför dessa strukturer. Kanske kan man kalla detta för en peak experience eller för ett gudsmöte. Namnen kan var olika, men det händer nästan alla människor någon gång i livet. Troligen flera. Som en nåd i en berörande naturupplevelse eller i en konsert eller kanske när man ansträngt kroppen till det yttersta i en sportinsats.

Genom meditation kan man lära sig att stanna i det tillståndet längre och längre tid. Och där händer det oerhörda. I det centrum av jaget man finner finns också allmakten, Barnets allmakt, kanske den allmakt som beskrivs i trosbekännelsen om gud. Man känner sig som ett med allt och med ens så ser man hur betydelselösa våra mänskliga maktsystem är i det stora perspektivet. Och man ser det i empati och ömhet med dem som förut skrämt mig till tystnad och lydnad.

I en av mina favoritfilmer, Trilogin Matrix, blir denna beskrivning radikalt förstärkt. Människornas värld är en cybervärld, icke existerande i den mening vi kallar existens. Och huvudpersonen, Neo, blir väckt ur den världen. Urkopplad och nedtagen till ett skepp som rör sig utanför den programmerade världen. När han väl accepterat och förstått att det liv han trodde var sant egentligen var en konstruktion som han tvingats att leva i, så kan han gå tillbaka in i den programmerade världen och i den världens system själv manipulera skeenden. Han har genomskådat koden som bygger hans verklighet. Som ett tydliggörande av filmens idé kan man nämna en annan scen i filmen när skeppets förrädare, Cypher, sitter i en fiktiv resturang och håller upp en saftig biff. Han har just beslutat sig för att återgå till drömvärlden och sälja ut gerillans hemligheter. Han håller upp biffen och säger: ”I know this beef doesn´t exist. I know that when I put it in my mouth the Matrix will tell me that it´s juicy an delicious.” Världen utanför Matrix, den verkliga är kall och obekväm att leva i. Som sanningen kan vara.

Den allmänt spridda bilden av Jesus som kung är också lite spännande. Och jag undrar om det finns fler ställen än i den här texten där han omnämns som det. Det är smörjelsen, Kristusnamnet Messias förstås. Och så inridandet i Jerusalem där folket jublar och kastar sina mantlar och viftar med palmblad. Den texten vi läser varje första advent (och varje palmsöndag) och sjunger ”Hosianna, Davids son, Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.”

Det är så lätt att vi låter också den bilden bli en pusselbit i vår maktväv. Att vi låter Jesus bli vår egen andlige gerillaledare. Kanske rent av en världslig sådan. Och vi ställer honom på stora gator och torgför att saluföra de ”maktlösas” evangelium. Han får bli vårt uppror. Det inre barnets uppror mot maktens förälder. Jesus får bli ett surrogat för den makt vi själva upplever att vi saknar. Och om man väljer bort just Jesus finns många andra av dessa ”frälsarhjältar” att ta till. Che Guavara, Victor Jara, Nelson Mandela… En del bra och starka förebilder, en del destruktiva. De flesta del av ideologiska system. Jesus i den maktpositionen kallas ofta ”han som vandrar längst ner” eller ”de fattigas vän”.

Men Jesus själv kallar sig inte kung. Han säger sig vara sänd att vittna för sanningen. Och riket, återigen ”är inte av denna världen”. Inte heller ett rike där alla är ”jämlika” talar han om. Utan ett rike utanför våra maktpolitiska referensramar, som jag förstår det.

Jag fick en gång i uppgift att beskriva Djävulens massmöte på torget och sen jämföra det med Jesu tal på samma torg som en del i min Ignatianska meditation. En vecka hade jag på mig att meditera över dessa två ytterligheter. Djävulen gick ganska lätt och jag kunde se framför mig hur han lovade guld och gröna skogar. Hur han smickrade och ljög. Hur han högg i ryggen och lovade tunnt. Hans rike känner jag väl. Den maktstrukturen är ett Matrix jag vet att jag anammat väl i mig. Men när jag skulle finna Jesu tal till människorna blev min ande tyst. Där fanns inget att finna och det gjorde mig först frustrerad. Men sen förstod jag det uppenbara. Jesus kan inte hålla ett massmöte på torget. För hans rike går inte som propaganda till mitt intellekt. Hans värden kan inte manipuleras in eller implementeras i samhället. Hans rike går från hjärta till hjärta och växer i individens egen mognad.

Och bilden med Jesus på åsnan blir som en demonstration – inte inför fariseer och skriftlärda som jag alltid föreställt mig – utan för att avväpna den bild av kung som lärljungarna höll på att skapa sig. Jesus på åsnan hamnar i ögonhöjd med dig och mig. Ett möte med individen. Ett rike bortom makten. Och stenarna ropar fortfarande stilla fast kyrkan satte honom högst i en hierarki han själv troligen inte önskade sig.

”Du är alltså kung?” 
”Du själv säger att jag är kung.”

Kristi återkomst

Jag tror att vi människor fullkomligt älskar att dela upp tiden i ett före och ett efter. Och hitta händelser som delar av. Bemärkelsedagar, högtider, nyår, minnesdagar… 11 September, och inget är mer sig likt i världen. Det är vårt minne som vill haka tag i konkreta saker. Inte undra på då att den tidiga kyrkan ville se just Jesu återkomst som den stora vattendelaren mellan då och nu. Här försvann han som fått betyda så mycket. Livet får då bli en väntan. En mellantid innan den tid då allt skall fullbordas.

De första kristna trodde att det skulle dröja sisådär några år på sin höjd och att de hade att förbereda sig. Paulus skriver till och med i ett av sina brev att man inte behöver eller ens bör gifta sig om man inte redan är gift. Just för att de levde i väntans tid. När Jesus efter några hundra år ännu inte hade kommit tillbaka började man fundera på varför så var fallet och kom fram till att kyrkan hade som uppgift att göra hela den kända världen beredd innan han kunde återvända. Mycket av den teologi vi ser i kyrkan idag och i kyrkohistorien bygger på just det antagandet. Man förutsätter en apokalyps.

Men evangelietexten som den ser ut för den här Söndagen, funderar jag. Vad säger den oss egentligen? Är just återvändandet det centrala i texten?

Matteus 25:31 – 46
Jesus sade: ”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja på människorna som herden skiljer fåren från getterna. han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: Kom ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Då kommer de rättfärdiga att fråga: Herre när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös, och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig? Kungen skall svara: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder har ni gjort för mig. Sedan skall han säga till dem som står till vänster: Gå bort från mig ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då kommer de också att fråga: Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp? Då skall han svara dem: sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.

Jag tänker mig hur jag ofta känt inför livets besvärligheter och svåra dilemman. Då är det så skönt att falla tillbaka i den historiska tidsuppfattningen och tänka: Det här går över. Det blir annorlunda sen. Och så går livet in i väntans koma där man förströr sig för att slippa leva i den intensiva smärtan som uppstår just när livet som det är just nu skiljer sig från livet som jag vill att det ska vara. Rent psykologiskt måste just denna psykiska flyktprincip vara drömmen om paradiset. Eller vår väntan på domedagen.

Men tänk om domedagen är utan tid. Om den skär genom mitt liv varje dag och varje stund. Tänk om jag kunde se domedagen som en möjlighet i nuet: Just nu kan du välja att möta Jesus i hans återkomst i den människa som du undviker blicken av. Just nu kan du lyfta dig själv ur smärtan genom att vända din blick ut mot världen.

Och då kommer vi genast tillbaka till syndafallets möjligheter. Möjligheten att kunna se och ta sitt fulla ansvar för det man gjort, tänkt och sagt. Att förstå att diskrepansen i nuet inte är en diskrepans om jag erkänner och till fullo tar ansvaret situationen kräver. Och då blir smärtan också upplöst.

Jag tror att det finns en nyckel i den här texten som man så lätt passerar obemärkt. Och att den nyckeln handlar om hur jag som människa väljer att förhålla mig till tiden. Kan jag greppa evigheten? Kan jag greppa nuet? Eller som jag skrev i en dikt en gång: det var då jag frågade ett gammalt träd hur han egentligen redde ut det där med att vara en evighet i varje ögonblick

Livet består bara av just dessa 2 entiteter, ögonblick och evighet. Ändå är det just dessa båda vi så ihärdigt söker undvika just genom att skapa oss föreställningar om dåtid och framtid som det viktiga i vårt liv. Och bara i föreställningar om dåtid och nutid kan saker ges epitet. Ingen är ”god” i nuet, ingen är ”ond”. Allt bara är. Och detta är vad en Buddist skulle kalla projektionsfrihet.

I en bok om Knutby av Göran Bergstrand som jag just läst beskriver han religiositeten i Knutby vid tiden för det dramatiska mordet och mordförsöket 2004. En religiositet som i stor utsträckning handlade om Jesu snara återkomst och en återkomst som då skulle ske i just Knutby. Och Göran skriver om hur synen på verkligheten skulle kunna  förändras med en sådan syn på kristendomen. Han skriver: ”Min syn på tiden skulle förändras. Nuet skulle bli oviktigt. det viktiga hör samman med den tid då Jesus kommer och då allt förändras.” Vidare skriver han: ”Min syn på verkligheten skulle förändras. Det jag har omkring mig skulle bli betydelselöst i jämförelse med allt det nya som snart skulle komma”.

Död, liv och relationer till andra skulle inte heller bli detsamma, utvecklar han vidare. Och just i detta tror jag vi kan hitta vår nyckel till en djupare förståelse av Jesu stränga ord i den här texten.

Så paradoxen, som jag läser den, i Jesu ord är att samlingen av människor inför tronen – uppdelade i getter och får – bara uppfyller Jesu ord om de samtidigt inte ser att där finns en uppdelning. Om man lever i väntan på en domedag, ser man inte att den pågår städigt i ens eget liv. Och om man ser den i nuet, som nåd och svärd, som skuld, bekännelse och kärlek så är uppdelningen i ont och gott utanför mig själv oviktig. Kanske också Jesu återkomst blir mindre central, eftersom jag redan lever i den.

Tema: Vaksamhet och väntan

Matteusevangeliet 25:1-13
Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ”Brudgummen är här, kom ut och möt honom!” Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ”Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.” De kloka svarade: ”Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.” Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ”Herre, herre, öppna för oss!” Men han svarade: ”Sannerligen, jag känner er inte.”
Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.

Den här texten förbryllar mig.  Inte för att fem av flickorna slarvar. Att slarva är en en mänsklig egenskap, som vanligtvis inte är något att höja på ögonbrynen över.  Men det som förundrar mig är att flickorna bär på de klumpiga facklorna, och glömmer ett relativt lättburet oljekrus. Borde de inte göra tvärtom? Sen har det också retat mig lite att de så kallade ”kloka” flickorna visar sig vara så ogina. Jag, som ofta slarvat i verkliga livet, vet hur ont denna oginhet gör. Så texten kan så lätt bli en tagg i en sårad flicka som är mitt lilla inre barn. Den här texten hade alltså ett stort motstånd för mig. En utmaning för meditationen med andra ord.

Att ge ut av sin egen kraft till den som ingen har är oftast sedd som en god sak att göra. Och det är det verkligen. Om man har kraften blir delandet en gåva som ger ny kraft. Har man inte kraften blir däremot förlusten dubbelt så stor. Här närmar vi oss  medberoendets gåta. 

Att vara medberoende betyder i vardagligt tal att man agerar följeslagare till en annan individ som har ett beroende eller någon annan typ av problematik. Man söker hjälpa och dölja den andres missbruk. Som jag tänker så är detta medberoendets uttryck och inte dess grund. Medberoendet är en problematik i sig. Tommy Hellsten kallar det i sina böcker om Flodhästar, att vara ”insjuknad i styrka”. Jag kallar det här att dela med sig av olja man inte äger.

Facklan blir i min läsning den egna kroppen. Min individ. Då blir det också logiskt att flickorna bär med sig facklan, men inte bränslet. Kroppen jordelivet ger oss är en gåva att förvalta. Men för att facklan skall kunna brinna behövs den olja som är fördelad för var och en. Och det är inte oginhet att spara på sin kraft. Det är klokskap. Kanske har de oförståndiga flickorna delat sin olja till de som krävt deras glöd på vägen. Vad vet jag.

Vem som är brudgummen vet jag fortfarande inte.

Tema: Frälsningen

Så mycket i vår tid skylls på individualismen. ”Om bara folk inte vore sådana individualister”, säger en person i min närhet och menar på att då skulle det minsann vara mer ordning och reda, människor i kyrkbänkarna och inga sverigedemokrater i riksdagen. Individualitet har satts i motsats till kultur och demokrati. Individualism som ett annat ord för egoism.

Men jag tänker tvärtom jag. Och jag tänker att maktstrukturer som vi odlar i vår familj, på vår arbetsplats och i vårt land visar mer av den teologi och ideologi vi genomsyrar vårt samhälle med än alla manifest och värderingsgrunder någonsin kan göra. Struktur är ideologi, helt enkelt. Och den som vågar ifrågasätta en sådan struktur – stor eller liten – kommer att bli motarbetad. Strukturen har ett eget liv. Bortom individen. Och jag tänker att den som vågar sin individualism är den som minst riskerar att falla i sitt eget ego. Den som vågar sitt jag kommer att kunna leva sin egen inre övertygelse, snarare än att låta sig drabbas av kollektivets vankelmod och resignation.

I kyrkans värld matas vi ofta med önskningar om kyrklig enhet. Hönan som samlar alla små kycklingar under vingarna. Stor sorg brukar uttryckas inför det faktum att kyrkan är splittrad i så många delar. När jag läser den här Söndagens evangelietext är också detta – kyrkans enhet – min spontana association.  

Jesus sade: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”  När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte allt att lämnas sten på sten, allt ska brytas ner.”

Men varje kyrkosplittring har uppstått i brytningen mellan en stark individ som vågat gå ur ramarna och en mer eller mindre korrumperad kyrka, tänker jag då. Varje utbrytning har hämtat sin kraft ur en stark tro och en stark förvissning. Och med ens fastnar ett uttryck i min hjärna: ”Tack gode Gud för enfalden. Hur skulle annars mångfalden kunna existera”.

Endast vid fara samlar hönan sina kycklingar under vingarna, tänker jag sen. Hon gör det av rädsla. Och självklart vill de små kycklingarna det inte. Nytt liv vill leva, upptäcka och utvecklas.

Men gör inte också vi så? Sluter samman våra små grupper när faran känns närvarande. Och jag promenerar i min skog, ser på naturen omkring mig och tänker att om det vore en evolutionistisk fördel med likartade individer samlade på ett och samma ställe så skulle skogen ha ett helt annat utseende. Nu är blandningen dess signum. Kan inte också vi se fördelen med våra individuella egenheter och spretiga idéer, som fragment i en större helhet.

Många mystiker beskriver den mystika erfarenheten som ett tillstånd där egot krymper till sin oviktighet, medan jaget får glans av evigheten. Samtidigt expanderar upplevelsen av den omgivande världen så att man känner sig ett med allt. 100% individ och 100% enhet. (Kanske är det det som uttrycks ”sann Gud och sann Människa” i vår Nicenska bekännelse).

Kanske ligger en hemlighet förborgad där i templets fall. Sten ska inte ligga på sten. Det evighetsjag som funnit sin individ kan bli fruktbärande grenar i Jesu rotstam. Det övergivna huset kanske var vår illusion och i ruinerna ser vi på varann. Ja, för mig är detta frälsning, som mer än några kollektiv i världen kan skapa inre trygghet.

Tema: Vårt eviga hopp

Jesus sade: ”Jag säger till alla er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen med sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom ska ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är värda mer än aldrig så många sparvar.”

Det är en ganska arg Jesus jag hör för mitt inre öra när jag läser den här texten. Och jag skulle så gärna vilja veta: Vad hade hänt där, dessförinnan? Vad hade vännerna gjort? Vad hade sagts? Och jag fantiserar en berättelse .

Jag hörde på radio i morse om ungdomskravallerna i förorterna till flera svenska städer. Och om hur vi gjort detta till ett invandrarproblem i media och i folkmun. Hur vi tvingat fram muslimska talesmän för att förklara för oss ”andra” hur sådant här kan få ske. En som intervjuades sa det förlösande. Det här händer I Sverige. Det här ÄR Sverige. Det är inget problem som man kan skära ut och peka på. Det är ett integrerat problem. Vårt problem.

Jag fascineras ofta av det där att vi människor tycker det är så viktigt med en identitet. Att vi verkar ha ett behov av att utkristallisera det alldeles precisa i vem vi själva är. Och så gör vi det genom att hitta grupptillhörigheter. Eller kanske ännu oftare genom att avgränsa oss FRÅN vissa typer av grupper.

Jag hade ett samtal med en släkting härförleden. Han är inte troende och tycker att de i kyrkan borde ju vara troende. Men på vilket sätt då troende, frågade jag. Då redogjorde han för alla värderingar som han trodde ”kyrkan” (vem det nu är) hade och som han också ställde upp på. Men gränsen mot kyrkan var viktig för honom att ändå hålla uppe. Han är en sådan som inte är kristen. För andra är just kristen ett epitet som är grundläggande för identiteten. Men om värderingar och svårigheten att anamma dogmer inte skiljer så mycket. Vad är då gränsen egentligen?

Rädsla är den lurigaste av känslor. Vi ägnar mycken möda åt att bemästra den så till den milda grad att själva bemästrandet blir undermedvetet. Men ändå färgar rädslan så mycket av våra handlingar och våra ord. Reklam och nyhetsreportage spelar på vår rädsla och vi hugger som katten om garnbollen. Instinktivt och i tron att vi roar oss.  Att medvetandegöra sin rädsla är ingen lätt process för någon av oss. Lättare är då att rationalisera och projicera rädslan. Vi kallar den namn. Vi avgränsar den. Vi håller den på armlängds avstånd. Vi skapar själva de fiender vi fruktar.

I min förberättelse till evangelietexten är det just detta som har hänt. Lärljungarna har smidit planer. De vill återerövra sitt land. De vill få bort de elaka fariseerna (som ju Jesus själv har gett dem mandat att tycka illa om, som de ser det). De vill plocka bort vägtullar och romare. Men alla dessa har ju så mycket makt. Och i vilket hörn som helst kan döden vänta dem. Deras fiender är människor med makt att döma över liv eller död. Det är klart att de är rädda. Och lika klart är att de inte ser det.

Men vem är då den som är ännu värre? Den som har makt att kasta i helvetet? Jag kan se hur pannorna svettas och hur ögonbrynen rynkar sig inför Jesu ord. Kanske trodde de att det var beröm de skulle få för sina planer. Men han såg igenom deras rädsla. Han såg igenom hur de krympte sig själva och sin egen makt inför hotet av de som besitter den värdsliga makten.

Endast gud har makt att kasta i helvetet. Det tog mig en god stund att knäcka den gåtan. Tankarna gick så självklart till en ännu mäktigare fiende först. Det måste finnas en djävul som är värre än romare, fariseer och muslimer. Värre än invandrarungdomar, högerkristna amerikaner och nordkoreaner. Det måste finnas den ultimata ondskan som är den jag egentligen ska frukta.

Men endast gud har den makten. Endast gud är att frukta. Och när jag fann den gåtans lösning så var jag tvungen att le. Ja, så är det såklart. Och då blir Jesus fortsättning så logisk. Han räknar alla huvudhår. Vad finns då att rädas?

Som en snabb extrem åkattraktion ter sig denna text. Vågar du ge dig in i ett resonemang som kan sätta all din rädsla på pottkanten? Sätt dig i vagnen, spänn fast säkerhetsbältena och följ med. Hela ditt liv passerar revy under åkturen och du tror att allt är slut, men när det väl är det så… är du tillbaka på marken igen.

Rädslan kommer tillbaka. Det gör den alltid. Då kan kanske texten om han som har makt att kasta ner i helvetet bli en text till tröst. En accepterandets text. Dessa villkor delar jag med ungdomarna i Rinkeby och Rosengård. Jag delar dem med högkyrkliga och plattkyrkliga och inte alls kyrkliga. Jag delar dem med sossar och moderater, med koreaner och amerikaner. Ja, dessa villkor är allas våra villkor. Det är livets villkor. Gränsen blir så löjlig där den ligger då. Egentligen är den så uppenbart bara ett band på marken, ett ord, ett knippe värderingar som jag kan ändra imorgon. Gud är större än så.

Tema: Helgonen

Ett ord jag slagits mycket med under alla år är ödmjukhet. Som tonåring sades det ofta till mig att jag behövde bli mer ödmjuk. Och varje gång de sa det så betydde det att jag behövde avstå från min egen vilja och böja mig för vad som hade bestämts. Samtidigt ville de att man skulle ta ansvar och vara med för att kunna påverka. Demokratins balansgång i dolda maktstrukturer var vad vi hade att lära oss.

Ödmjukhet blev i min värld ett lika smärtsamt ord som förödmjukelse. Det var så jag förstod det. Att ödmjukheten handlade om att offra sig själv för den goda sakens skull och att den goda saken dessutom fanns förborgad i en annan tid- en annan värld. Nitzsche lär ha kallat detta ”Kristendomens slavmoral”. Ja, jag förstår hur han menar. Texten ur Bergspredikan som jag citerar här nedan kan verkligen läsas så. Och bilden av människan som föds med rak rygg och slutar nedböjd, förkrummad träder fram.

Med den bilden av ödmjukhet och lydnad, som jag växte upp med (utan att vare sig föräldrar eller lärare kanske så önskade) så blev också bilden av helgon solkad. Ett helgon var den krummaste av krumma i min värld. Utan kraft, utan guts. En nedböjd människa inför en ganska skrämmande gudsbild. Samtidigt var min gudsbild en smula delad inför detta. Den gud jag kände var inte hård och sträng. Han ville inte böja min rygg eller knäcka min vilja. Ändå lät jag den knäckas – om och om igen. Jag blev kanske det helgon som var min vrångbild av densamme: skenhelig, kraftlös och dränerad på livslust och energi. Tänk vad bilder ändå gör med oss. Kanske i synnerhet om vi tar avstånd från dem.

Jag vet att jag hade en diskussion med en underbar kvinnlig präst jag arbetade med ett tag. Vi talade om Maria och hon hade läst någonstans att Maria beskrevs som stark och ödmjuk. I hennes värld gick det inte ihop. Men i mig var det något som klarnade. Äkta ödmjukhet kan inte leva utan en inre styrka, förstod jag. Att brinna lagom kan bara den som vet sitt bränsle göra.

Det tog många år till innan jag började se hur mönstren hängde ihop. Likt instängd i Platons grotta såg jag att det jag hållit för sant bara var ett skuggspel på grottväggen och att sanningen var det som jag inte kunde se, men som ständigt värmde våra ryggar där vi satt. Jag började sakta omtolka de destruktiva budskap jag hållt för sanna. I detta arbete är just bergspredikan central. Och saligprisningarna är symptomatiska. Därför så svåra att skriva om. Därför så oerhört närgånget stimulerande för mig.

Nålsögat jag var tvungen att vandra igenom – likt mången annan – var krisens nålsöga. Att sätta sig själv på bar backe själsligen, att börja om. Idag tolkar jag ungefär såhär (allt härförinnan var alltså enkom prologen, jag hoppas eventuella läsare ursäktar ett långt blogginlägg idag):

Texten ur Matteus 5:1-12

När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull.
Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förfäljdes ju profeterna före er tid. ”

Jag började meditera för lite drygt ett år sen. Regelbundet meditera. Varje kväll i minst 20 minuter. Detta gör något med människan. Det gjorde något med mig. Problem som verkat oövervinnerligt stora hamnade i perspektiv. Tankemönster som varit låsta blev ointressanta och kunde förpassas till fantasiernas värld där de hör hemma (med detta menar jag inte på något sätt att förringa fantasien – den är en utmärkt kraft till bearbetning och känsloyttring). När man mediterar hittar man ytterligare en nivå av sig själv, bortom tankarnas och känslornas värld. Det låter underligt innan man förstått det, men har man väl börjat ger det sig självt.

Anden kan vi kalla den delen av människan om vi så önskar. Det är den delen som förmår kontakter bortanför vanlig kommunikation. Bibelns ord är just anden. Ironiskt nog är det så att den fullkomligt omedvetna anden är den som är mest högmodig av alla. Att medvetandegöra sin ande är alltså att försätta den i fattigdom. I originaltexten används ett ord på grekiska som betyder ”tämjd”- ungefär som ett djur. Freud hade kanske kallat det för ”sublimerade drifter”. Alltså är människan som är fattig i sin ande en som sett och förstått sin egen inre kraft (aggressioner och sexuelitet, vrede sorg och kärlek) och kan använda kraften till något gott.

12-stegsrörelsens första steg är kapitulationens steg. Att förstå att något i livet blivit helt ohållbart. Utan det steget finns inga andra steg att ta. Bara den fattiga anden kan vandra vidare. Eller som Jesus beskriver det. Bara den som verkligen sörjer kan bli tröstad. Den enda vägen till kärleken är en väg där stoltheten (egot är ett modernt ord, som jag personligen inte är helt sams med) måste offras för svaghetens skull. Om man inte hungrar och ser sin hunger – som är skild från begäret – så hjälper ingen föda på jorden.

Att hålla fred är icke heller ett sätt att kuvas i viljan. Jag tror att det egentligen är ett aktivt verb, fast vi så gärna passiviserar verbet till ”låta bli att bråka”. Alla som levt i ett förhållande vet ju egentligen att det krävs mer än så.

Som jag ser det är alltså inte saligprisningarna ett belöningssystem. Inte en lista på vad man ska göra för att vinna ett liv efter detta. Saligprisningarna är konsekvens. Evigheten är här nu. Och den fattige i anden kan se det. Han är redan där. Han har vänt sin rygg mot grottans öppning och spelet på väggen fägnar inte längre hans syn. Och jag tänker att det är min nya bild av ett helgon: En som vågar vända sig åt ett diametralt motsatt håll för att se en sanning som andra så gärna förkastar. Just därför blir evigheten hans och skuggspelet på väggen inget att hetsa upp sig över.