Jag måste nog innan jag börjar denna min julnattspredikan, som baseras på julevangeliet, vidstå att jag under många år tvivlat på sanningshalten och relevansen i den här berättelsen. Att i princip inga andra berättelser om Jesu barn och ungdomsår skulle sparats, men att just denna kan återberättas på detaljnivå, tyder på att stora delar av den är en konstruktion. Bibelforskare själva diskuterar huruvida ett stjärnliknande himlafenomen kunde funnits just vid den tiden och åren för skattskrivningen debatteras allt som oftast. Tiden för Jesu födelse brukar då hamna någonstans mellan år 7 f kr och 4 e kr. Ändå är detta kanske den allra mest spridda bibelberättelsen. Och människor vallfärdar alltjämt till kyrkorna år efter år för att få lyssna till just den här sagan, efter Ferdinand och Karl-Bertil Jonsson. Så något måste den ju ändå ha att säga oss?
Jag har under det senaste året brottats ganska mycket med just min bild av Jesus. Jag har läst ett 10-tal böcker i ämnet: allt ifrån Lena Einhorns ”Vägen till damaskus”, via Roger Viklunds ”Den Jesus som aldrig funnits” till kristendomskritikens huvudman Michael Baignets ”Jesusskrifterna”. I dessa böcker läggs den ena spännande huvudbrytande teorin efter den andra samman. En del genomarbetade andra mer spekulativa.
Det som slagit mig allra mest när jag läst alla böcker är hur ingen av alla författare jag läst – kristna, judiska eller mer nyandligt orienterade – har klarat sig undan Kristusgestaltens dilemma; att vilja måla bilden av Jesus Kristus på ett sätt som överensstämmer med mina egna värderingar. Inte ens Roger Viklund, som med stor ihärdighet försöker bevisa att Jesus INTE funnits klarar den uppgiften. Det verkar finnas en styrka i arketypen Jesus, som binder författarnas tolkningar. Jag vet inte hur det går till men jag antar att om jag skulle försöka beskriva Jesus för någon idag så skulle också jag falla på det greppet.
Vad jag däremot kan göra i mig själv och som jag tror att min ande pressade mig till i somras i detta ihärdiga läsande, är att genomleva Jesu liv i mitt eget. Jag kan föda honom om julen. Inkarnera ordet i mig. Jag kan incorporera hans lära och jag kan korsfästa honom och döda honom i mitt psyke.
Det måhända låter makabert, men nyckeln till det förfaringssätt jag föreslår är just Jesusgestaltens starka arketypiska kvaliteter. Om jag tänker mig Jesus och skapar en bild kring hans person, så har jag nått fram till ett mänskligt ideal såsom jag förmår begripa det där jag befinner mig just nu. Detta ideal kommer att spegla en stor del av mitt psyke, såsom det ser ut idag. Och av det kan jag lära känna viktiga delar av mig själv. På det viset kan arketypen Jesus vara till stor hjälp. Men för att nå längre i relationen med sig själv, Jesus och andra måste man sen lära sig korsfästa och döda bilden av Jesus i sitt inre.
Om man lever i en nära relation till en annan människa så lever man bortom sina bilder av den människan. Bilder av andra är förhållningssätt vi tar på oss för att vi ska lära oss att förhålla oss till en annan. ”Hon är en vänlig människa. Henne litar jag på”, är en bra första modell för att inleda en vänskap. Men i den levande relationen kan bilden av den andre bli ett hinder för en fördjupad relation. ”Den snälle” kan plötsligt göra något oväntat som känns ovänligt. Och i den situationen ställs bildbearbetningen (eller projektionen) på sin spets. Vågar jag se att den här människan jag släppt in i mitt liv är fullt ut mänsklig. Med fördelar, nackdelar, humör, trötthet och kort stubin? Inför detta alternativ väljer en del människor att istället måla den svikande parten i nya mörkare färger. Istället för mötet så målas en ny bild upp i psyket.
På samma sätt föreställer jag mig att man kan förhålla sig till Jesus. Om jag tillåter bilden av Jesus att gå i kras, så blir relationen till Jesus fördjupad. Och därmed också relationen till mitt eget arketypiska ”goda” jag.
Länge hade jag svårt att finna det där de talade om i kyrkan. En Gud som kommer ner till jorden och ”blir som vi”. Inga änglar sjöng väl min födelses ackompangemang. Inga herdar gick över fälten gör min skull. Vid min BB-bädd fanns inget guld och ingen myrra. Julberättelsen blir en berättelse på distans. Nu, när berättelsen är död för mig, hållen för en myt, så kan jag se århundraden av människors tankar om födelse, makt och ära inbyggda i berättelsen. Jag kan se vår kollektiva längtan om att få inkarnera gud i oss som det lilla gråtande barnet vi alla en gång var. Jag kan se drömmen om speglande ögon, som det lilla barnet bär. Och varje moder, varje fader och varje barn kan hitta sin plats i krubbans stilleben, där utrymme finns för att föda, göda och döda de projektioner som bygger vår verklighet.
Då känns det inte underligt att tänka sig de stora skaror som gästar våra kyrkor under jultiden, trots att berättelsen nog är ett hopplock av drömmar och visioner.
Luk 2:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”
De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.