Om predikningarna och det teologiska samtal jag längtar efter

Idag tänker jag inte skriva någon ordinär predikan. Temat för dagen är Jesu dop i Jordanfloden och duvan som sänker sig över honom. Hade kanske varit roligt att förkovra sig i men jag har inte haft den tiden. Därför tänkte jag istället berätta lite om själva idén bakom mina predikningar och hur jag kommer fram till dem. Kanske lite om hur min form av meditation fungerar i allmänhet. Och lite visioner om hur jag tänker mig det teologiska samtalet, som faktiskt har fått en liten trevande början på den här bloggen i era läsarkommentarer.

Jag började med Ignatiansk meditation för snart 1, 5 år sedan. Tekniken är i grunden mycket enkel. Man läser en relativt kort text (ungefär lika lång som en predikotext) och försätter sig sedan i meditation, eller djup bön kan man också kalla det. Som jag förstår det hela så är den lyssnande meditativa bönen och det som kallas flödesmeditation i princip samma tillstånd. Skillnaden är kanske att medan icke-troende går in i självet, så söker jag mig bortom självet till ett möte med det gudomliga i min meditation. Jag visualiserar och söker kontakt med ett annat subjekt. Jag ber om insikter och vägledning.

Under mina meditationer kan många olika saker hända. Antingen blir det bara en lugn och stilla stund utan några större aha-upplevelser kopplade till sig. Också detta är en stund av nåd att ta tillvara. Vid andra tillfällen kan meditationen bli en intensiv drömlik bildsekvens som jag behöver skriva ner för att förklara för mig själv. Vid ytterligare andra tillfällen kan jag fastna i en enda Koan-lik paradox som mot slutet av meditationen uppenbarar sin sanning för mig. Kanske löser jag ingenting utan fastnar i mina snurrande tankar. Kanske kommer svaret till mig under något annat tillfälle. I bilen, på Ica eller när jag just ska till att arbeta. Vilket av dessa som det blir är inget jag kan styra över – vad jag nu vet – och säkert inget man bör styra över.

Jag har under tiden som jag mediterat skrivit ner mina bilder och annat i poesiform, ett språk som är känslomässigt enkelt för mig att uttrycka mig i. Sen har jag också resonerat mycket tillsammans med min make och min andlige vägledare kring det som kommer fram ur bönen. När sen båda uppmuntrade mig att börja skriva ner mina tankar växte ett frö, som mynnat ut i den här bloggens tema.

Ambitiös som jag är tänkte jag först försöka skriva en predikan för varje evangelietext under året. Men redan nu i julhelgen insåg jag att jag inte hann förankra så många texter som där var, och att predikningar skrivna ur enbart intellektet tedde sig ointressanta. Jag valde alltså att skriva enbart på de texter som gav mig något att skriva om. Jag har dock mediterat över alla texterna.

Min förhoppning med att publicera mina predikningar i en blogg och inte bara skriva dem för byrålådan är inte att ”omvända” någon, eller söka berömmelse för mina stora visioner. Jag skriver bara ur mitt eget psyke och är mycket medveten om att det som är uppenbarelser för mig blir en kryptisk obegriplig utsaga för en annan. Detta är bibelns och trons stora gåva. Det handlar inte om vad som är sant och vad som är falskt ur någon typ av historicitet, eller vetenskap. Det handlar om verktyg och grobarhet i mitt eget sinne. Men jag vet också, utifrån när jag själv hör andra predika och när jag läser goda böcker, att utifrån en annan människas erfarenheter kring det gudomliga kan delar av mig själv väckas till nytt liv och jag kan våga hoppas och våga söka själv.

Visionen vore ett nätverk av predikobloggar som med stor respekt lyssnar, frågar och samtalar om skribenternas erfarenheter. Inga polemiska debatter om exegetik och ”rätt” tro, det finns det utrymme för på andra platser. Predikan kan inte bara vara teologernas område. Det behöver finnas plats för det teologiska samtalet – samtalen om gud och gudserfarenheten. Jag tror dessa samtal var levande på Jesu tid, då när han steg ned i Jordanfloden. Om så inte vore så skulle aldrig berättelsen om hans dop ha förts vidare, tror jag. För detta krävdes att det fanns öppna sinnen som lät sig se och lät sig våga tro på det som de såg. Sinnen som vågade tala med varandra och jämföra ”Såg du det jag såg?”. I dessa samtal växte evangeliet fram. Låt inte vår tid glömma denna konst. Skriv hos mig och med mig! Och om du inte vill eller vågar det – skriv för din byrålåda.