Like this:

Evangeliet enligt Matteus kapitel 16, vers 21 – 23

“Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Jag vet inte om det är för att jag hört det i min barndom eller för att jag skapat bilden själv, men den här texten känns obehaglig. Min första spontana tolkning är nämligen den att djävulen själv farit in i Petrus för att fresta Jesus från att utföra det uppdrag han fått av Gud själv. Jag vet att tolkningen är destruktiv och att den får mig att må illa.

Jag funderar lite över hur man har skapat den här till synes helgjutna bilden av Jesus som den lidande tjänaren. Hur man hela fastetiden har valt att väva samman texter som verkar peka åt samma håll. Texter som bekräftar varandra i ömsesidighet. Inte för att de i grund och botten har med varandra att göra, utan bara för att man år efter år har lagt dem vid varandras sida för att de just ska förstärka varandra och ge varandra legitimitet. Och hur svårt det sen är att frigöra dessa texter från greppet de håller varandra i.

Man kallar det kyrkans tradition. Och därmed ger man det extra legitimitet bara i det faktum att man gjort så i 1000 år eller så. Men hur många av oss vet egentligen att den försoningslära vi håller för självklar egentligen är en produkt av en medeltida teolog och filosof vid namnet Anselm of Canterbury.? Man förutsätter ett syndafall som skulle orsakats i människans barndom som gjort Gud så vred att endast ett människooffer kunde återupprätta kontakten mellan Gud och människan. Alltså kom Jesus för att lida det yttersta lidandet på ett kors för din och min skull.

Jag köper inte den försoningsläran. Jag har brottats i många år med den nu. Och för varje närstrid i ämnet blir jag alltmer säker på att själva bilden av Gud och bilden av Jesus som förmedlas i den är destruktiv. Destruktiv för mig som människa och för samhället som helhet. Att den bibehåller allas vår önskan att få vara omhuldade offervarelser i ett samhälle där den som kan uppbåda kraft att uppvisa störst utsatthet avgår med seger. Att ta Jesu kors blir alltför ofta att välja lidandevägar som inte hjälper vare sig oss själv eller människor i vår närhet. Jag tror inte detta var avsikten heller i den uppmaningen från Paulus.

I torsdags fick jag en ledtråd i en pytteliten insändare i Kyrkans tidning. En Annika Spalde, som jag inte vet något om i övrigt skrev på tre spalter om ett alternativ till den offerlammstanke jag lärt mig leva med under hela mitt liv. . En befriande liten debattartikel som man får anta kommer att gå obemärkt förbi. Men det gjorde den inte hos mig.

En fråga jag ställt mig är hur jag kan kombinera samman mitt eget behov av att fullt ut få ta ansvar för mina egna handlingar och mitt eget liv som människa, med en tanke på att någon tar all min skuld ifrån mig. Det är så lätt att som människa välja enkla vägar ut ur sin ansvarighet. En som skriver om detta på ett bra sätt är Derje Samad som på sourze skriver om hur hon vaknar upp ur feminismens tankar. Istället för att våga se hur mina små och stora val i livet faktiskt leder till önskade eller oönskade resultat så väljer jag olika intellektuella modeller för att förklara bort mina misslyckanden. Könsmaktsordningar, kyrkans hierarkiska strukturer, otur och slump. Även religionen i sig kan på det viset användas som “spiritual bypassing”.

En erfarenhet många andliga traditioner delar och som bibeln och kyrkans tradition också beskriver är den hur att träda in i sin ansvarighet, att våga se sina demoner rakt i ögonen, att våga se sina misslyckanden i vitögat leder till en fördjupad förståelse och en befrielse från smärtan i erfarenheten. Det som kristendomen kallar förlåtelse. Den andliga vägen innehåller många sådana utmaningar att ta sig över. Och aldrig blir man färdig eftersom den väg man beträder är ens egen själ. Men den personliga erfarenheten visar oss tydligt att varje sådant övervunnet hinder öppnar helt nya världar på andra sidan.

Som jag ser det så var också detta Jesu väg att gå. I frestelserna i öknen, i mötet med de många människorna och i det slutliga ultimata provet: att övervinna själva döden. Jag tror han gick vägen med insikt och styrka, inte som ett plågat offerlamm. Han gjorde det för att gå före, inte för att ersätta våra egna livsvandringar.

Petrus kommentar till Jesus i texten ovan är så mänsklig. När någon i vår närhet vill gå nära sina demoner skrämmer det oss ofantligt, eftersom vi djupast sett vet att dessa demoner också är våra. Vi skyddar oss själva genom att ge sken av att skydda dem. Som Petrus när han säger: “Något sådant skall aldrig hända dig.”
Om man nu antar att Jesus är den styrka som vet att han måste möta också denna demon i sitt inre, så blir hans skarpa reaktion förklarlig och självklart inte vänd mot den intet ont menande Petrus. Snarare vänder sig Jesus till den inre röst som så lätt vill leda oss bort från vårt inres skarpa möten. Däri ligger frestelsen. Att vilja lägga skulden på något yttre. Att vilja ha ett offerlamm. Att vilja ha strukturella förklaringar för personliga dilemman.

Att ta sitt kors och följa Jesus blir i den här kontexten – i det här sättet att formulera en försoningslära för vår tid – att i styrka och tillit våga varje möte med sina egna demoner. Att se sin synd, eller sitt lidande, om man väljer de orden. Att nå befrielsen bortom de knutar man skapat i sitt inre, vilket vi kan kalla försoning och förlåtelse. Det är en teologi bortom offerlammet som jag skulle önska oss alla. Kanske en teologi man länge ägt och förvaltat i andra kyrkor än min. Men även i min Svenska kyrka finns spillror av kartan kvar. Man måste bara finna dem.