Like this:

Igår handlade evangelietexten om en av de svåraste nötarna jag har haft att knäcka inom kristendomen. En text som så ofta handlat om kristendomens exklusivitetsanspråk. I en dualistisk världsbild själva skiljelinjen mellan rätt och fel i mången retorik. Måttstocken på om din gud är den rätte eller om du hamnat på avvägar. Och bilden framför oss målas upp som ett vägskäl där det står “Farliga vägar” på ena skylten och “Jesus” på den andra skylten. Och så går vi där – så gott vi kan och klarar av det – alla människor av god vilja på den smala knaggliga vägen med namnet Jesus.

Det vänder sig i magen av en sådan tolkning. Dels av tanken på alla människor av god vilja som inte vill tillkännage att de går på den trygga goda Jesusvägen. Men deras liv visar något annat. Dels naturligtvis av den självklara motsatsen – alla de som påstår sig ha funnit den rätta vägen, men som lever livet i trångsynthet och fördömanden. Hur kan detta ens likna att följa Jesus, undrar jag stilla då.

Men igår, helt utan förvarning öppnade sig en annan tolkningsmodell av dessa Jesusord, som så ofta gör när man vågar lämna den dualistiska världsbilden därhän för en stund och gå in i helighetsmysterierna. Jag ska göra ett försök att förklara min modell. Först texten:

Joh. 14:6
Jesus svarade: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Bilden som kom för mig var min egen livsväg. Den väg bara jag beträder. Från livets gryning till dess avslut. Min individuella livsväg. Mina val, mina misstag, mina olater och förtjänster. Händelser som färgar mina dagar för en stund eller för resten av livet. Små, små vägskäl som avgör fortsättningen. Och mötesplatser där andras väg korsar min för en stund. Jag ser så tydligt att våra andliga vägar är olika, våra livsval likaså. Och med ens hör jag Jesusorden som en beskrivning av självaste underlaget. Av fenomenet väg. Inte “den vägen, men inte den”, utan just sinnebilden för ordet väg. Det är det Jesus säger till mig: “Stegen är dina, kraften är din, men jag är det underlag på vilket du fäster dina fötter. Jag, Gud är själva marken du beträder.”

Det är befriande som bild, eftersom prestationen faller så pladask inför den tolkningen av vägmetaforen. Oavsett hur jag väljer mina stigar över denna inkarnerade (skapade) jord så är det gud jag beträder. Det enda jag kan frångå är medvetandet om detta. Jag kan lämna mig själv och stänga in tanken i ångest och ensamhet, men likaväl är det Gud själv jag beträder i varje steg. Befrielsen är att våga se detta.

Likaså sanningen. Sanning är icke heller något rätt/fel med förtryckta svarsalternativ. Sanning är att se. Att få gåvan att i vissa ögonblick förstå lite djupare. Älska mer innerligt. Återigen: vågar jag släppa den dualistiska världsbilden blir också sanningen en nådens gåva och prestationen faller.

Livet till slut. Det är lätt att se livet nu om våren. Det obändiga växande livet. Särskilt efter en vinter som denna förstår vi så lätt att liv är nåd. Vi har inte som människor makten att skapa liv. Vi kan gynna det eller släcka det, men livskraften i sig är alltid nåd. Måhända är detta den lättaste metaforen att ta till sig av de tre Jesus använder sig av i den här texten. Kanske kan vår uppenbara maktlöshet inför döden och livet ge oss de perspektiv vi också behöver för att se nåden i vår livsväg och i vårt sanningssökande?

“Ingen kommer till fadern utom genom mig”, avslutar Jesus den här texten. Ord som ofta används som tillhygge mot andra religioners visdom och sanningssökande. Måtte vi hoppas att detta inte var Jesus avsikt. Jag väljer iallafall att läsa det på följande sätt: “När du i ditt sökande når Gud, så har du alltid mig med.” Visserligen är det fortfarande stora anspråk från snickarsonen från Nasaret, men det är inga dualistiska exklusivitetsanspråk, utan en förståelse av livets väsen. Med andra termer kan man kanske skriva det som: “Man når inte, under jordelivets förutsättningar, till den djupaste andligheten utan att acceptera och våga se inkarnationens realitet.” Och detta blir Jesus ord till mig- denna vårsöndag i April.

Jag är marken där du sätter dina fötter. Stenen som möter din skosula. Gräset vid kanten och alla gula tussilago. Varthän än dina steg för dig så finns jag där. Bär dig på de stigar du väljer att gå.

Jag är drycken som möter din torra strupe. Kraften som får dig att orka gå vidare. Jag är ljuset du ser när allt plötsligt klarnar. Jag är vissheten som får ängarna att sjunga, blåsippan i dungen.

Jag är den nalkande våren. Hoppet om grönska och sommarn som kommer. Jag är luften du andas och näringen ut i varje liten cell i din kropp. Jag är det spirande nya som gjutits i ditt inre. Jag är rörelsen i ditt sköte.

Du behöver inte tro mig. Men tro på att vägen bär dina steg, att sanningen finns där inom dig och att livet brister ut i ännu en glädjetid. Av nödvändighetens nåd.