Predikan för Söndagen efter nyår

Tema: Guds hus

Jag är uppväxt i kyrkan. Man brukar säga så om man tillbringat en viss procent av sin barndom inom en kyrklig verksamhet. Som prästbarn gör man väl ofta det, så kyrkan är min andningsluft kan jag säga utan att jag ljuger. Kyrkans språk är fäst i mig, kyrkans bilder formar stora delar av mina uppfattningar och den kyrkliga musiken är den som berör mig allra djupast, både positivt och negativt. Jag vet att jag i och med detta tillhör en mycket liten skara människor och att mina upplevelser av kyrka och kyrklighet inte kan sägas representera så många andra än just mig och kanske några andra prästbarn ur 70-talets mylla.

70-talet var Jesusrörelsernas tid i kyrkan. Och sommarkyrkans och bibelvisans tid. Det fanns starka rotfolksrörelser inom den kyrka jag växte upp i som drev rättviseprojekt och mudimums- grupper. Kyrka var vänster då. Alternativa rörelser och våga vara emot. På sätt och vis en befriande fläkt. I den kyrka där jag tillbringade min tid fanns också parallellt med detta den liturgiska förnyelsen. Och i spännvidden mellan högmässa och bibelvisa, kaftan och gitarr på stränder som kryllade av blodiglar tog mina första religiösa erfarenheter form.

Med denna bakgrund är det så lätt att tänka att kyrka och kommers inte hör ihop och att kyrkan definieras utifrån just sina sociala anspråk. Det är också min första ryggmärgsreaktion när jag läser den här texten:

Markusevangeliet 11:15-19

De kom till Jerusalem, och Jesus gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ”Står det inte skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. När det blev sent lämnade staden.

Men idag tvingar jag mig djupare ner i tanken. Det som såldes i templet var ju ägnat åt människornas bön och andakt. Det såldes offerdjur och växlades in offergåvor. Kommersen i templet var en del av den religiösa miljö som judarna byggt upp under ett stort antal år och som de allra flesta vant sig vid att acceptera. En skrikande och gormande Jesus i denna miljö är väl inte direkt en bild av en fromhetslärare som känns lätt att ta till sig.

Det uppenbara lagret härefter är ju att fråga sig om ilskans natur. Finns det ilska som är befogad? Ja, är det självklara svaret på detta. Eller kanske snarare: Ilska är känsla som kommer djupt inifrån oss och har ett ärende. Den är alltid värd att tas på allvar. Men nästa fråga är inte lika lätt att svara jakande på; Finns det tillfällen där ilskans våldsamma uttryck i aggresion har ett egenvärde och bygger upp mer än det skadar?

Varför valde Jesus (om man nu förutsätter att berättelsen speglar en verklig händelse) att agera på detta kraftfulla sätt? Han kanske vann några fler anhängare, men skapade definitivt fler fiender mot sin person genom sitt agerande. Någon förändring torde hans manifestation inte ha åsamkat. En kvalificerad gissning utifrån mänsklig erfarenhet är väl att handlarna och kunderna kände sig olustiga under resterande delen av dagen, men redan nästa dag hade ersatt det som sparkats sönder och efter några dagar hade händelsen glömts av (med undantag från dem som författade Markusevangeliet förstås).

Vi fick ett julklappsspel här hemma som heter ”Svea rike”. Där har man möjlighet att investera i handel, i jordbruk eller i kultur och vetenskap. Man ökar sina landområden och samlar pengar. Men när slutpoängen ska räknas samman så räknas den i anseendepoäng. I status med andra ord. Det spelet i relief mot den här texten gav mig en liten aha-upplevelse.

I nästa läsning av texten fastnar min blick över den här meningen: ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk?” Och jag tänker att mammon inte bara handlar om pengar. Med saluförningen i templet och kodningen av vad som är ett fint offer och vad som är billiga fattigmansoffer så skapades troligen hierarkier i samhället. Graden av offergåva man bar över tempelplatsen och val av klädedräkt kanske speglade den urgamla broderstriden mellan Kain och Abel, där Kain såg och förstod att det han kunde ge inte var lika mycket värt i ”guds ögon”. En situation som ledde till bibelns första mord.

Förlängningen av den tanken ger vid handen att det kanske inte är just kommersen i sig som startar Jesu ilska.
Kanske är det just segregeringen som själva systemet underhåller och förstärker. Allienationen av människor som så väl skulle behöva möta templets innergård. Och jag tänker att här har vi system som vi så lätt gör oss blinda för även i den kyrka jag växt upp i. Vi bygger våra värderingssystem med så fina trådar att de inte blir synliga för oss, men för dem som söker oss utifrån så blir väven en mur av uppförandekoder och praxis som hindrar mänskliga möten med det gudomliga. Och då tänker jag att det kanske vore på plats med en liten tempelrensning även ute i våra församlingar. Inte i bokbordet eller vid ljusbäraren, som det så ofta skämtas om, men en grundreflektion kring hur vi ”inomkyrkliga” hindrar ”alla folk” att bruka bönens hus.

Nästa lager i min cirkeldans kring texten leder mig in i jaget. Om jag är templet som behövde vara en bönens plats för alla folk. Vad är då mina duvstånd? Vilka stolar och bord är det min ilska ropar efter att få välta? Vad är det jag behöver släppa taget om innan jag går över min tempelplats?

Och jag tänker att rädslan för den yttre aggresionen blir en rädsla för min egen inre ilska och att den rädslan är det som hindrar mig från att rensa bort alla hinder. Kanske är ilskan själens dammsugare som vi måste låta vara igång ibland, för att på ett kontruktivt sätt frigöra vår inre tempelplats.